Om storlekens betydelse

När vi (speciellt jag) väl hade insett och bestämt oss för att husbil var det bästa alternativet för tiden genom Klippiga Bergen knackade alla följdfrågorna genast på dörren. Hur stor husbil ska vi ha? Hur åker barnen i husbilen? Finns det säkerhetsbälten och/eller bilstolar till alla? Var ska vi hyra den? Vad kostar det? Och så vidare, och så vidare.

När vi började nysta i alla dessa frågor upptäckte vi ganska snart att det mesta kom tillbaka till storleken på husbilen. Generellt sett kan man säga att det finns tre olika storlekar på husbilar för uthyrning i USA. De betecknas C19, C25 respektive C30 efter sin längd mätt i fot (det är ju trots allt en del av den engelsktalande delen av världen, där man efter drygt 200 år ännu inte riktigt vill inse fördelarna med det metriska systemet…).

I vårt fall försvann den minsta husbilen (C19) ur bilden direkt, då där bara finns tre sovplatser. Så då stod valet mellan de två större modellerna och till vår förvåning visade det sig att den större (C30) faktiskt var något lite billigare att hyra. Så med C30 får vi alltså en större husbil och därmed fler sovplatser och större utrymmen till en billigare penning. Då kan man ju tycka att valet borde vara självklart, men riktigt så enkelt är det faktiskt inte. C30 är knappt två meter längre, vilket gör den otympligare att hantera på de ibland trånga utrymmena på vägarna i nationalparkerna. Dessutom är utbudet av campingplatser mindre för de stora husbilarna än de små. Vissa campingplatser tar helt enkelt inte alls emot husbilar som är längre av 27 fot. Eftersom C25 räcker i storlek för att hela familjen ska åka tryggt och för att ge alla en sovplats kommer vi därför att satsa på en C25.

Nästa stora fråga är då var hyr man en husbil och vad kostar det? Ja, som första utgångspunkt kan man säga att man ska hyra den hemifrån Sverige och i god tid. Anledningen till detta är att man vill vara säker på att få tag i en husbil över huvud taget, då de är populära och mycket väl kan ”ta slut”. Man vill också hålla koll på kostnaderna och det kan man om man beställer och betalar hemifrån. Priserna varierar från vecka till vecka och låses först när du beställer husbilen. Dessutom ser du i lugn och ro till att få det försäkringspaket du behöver, varken mer eller mindre. USA är nämligen inte bara bilens utan även försäkringarnas förlovade land. Har du inte helt klart för dig vilka försäkringar du ska ha eller ännu hellre redan köpt ett försäkringspaket, så kan du lugnt räkna med att få höra en väldigt övertygande argumentation från uthyraren om varför du bara MÅSTE köpa tilläggsförsäkringar mot allt möjligt och omöjligt. Det kan vara svårt att stå emot och i slutändan blir det dyrt.

Det finns givetvis ett antal uthyrare av husbilar i USA, men den största heter Cruise Amerika. De har en hemsida som man kan göra sin bokning på och för att få ett hum om kostnadsbilden testade vi den. Det visade sig att man bara kunde boka husbil via hemsidan om man hämtar och lämnar husbilen på samma plats. Det ville ju inte vi, men vi fortsatte ändå för att få en ungefärlig kostnad. Till sist kom vi fram till att kostnaden skulle landa en bra bit över 50 000 kronor för den period vi tänkt oss (men att både hämta och lämna i Seattle).

Så för att komma runt problemet att vi vill hämta och lämna tillbaka husbilen i två olika städer (Seattle respektiver Denver) kontaktade vi två resebyråer som är specialiserade på resor i den engelsktalande delen av världen. Det var med viss bävan vi såg fram emot att få deras offerter, då vi av erfarenhet vet att saker och ting har en tendens att bli väldigt mycket dyrare om man använder sig av resebyråer. (Läs exempelvis mina tidigare inlägg om flygbiljetter) Dessutom skulle ju kostanden för envägshyran tillkomma.

När offerterna sedan trillade in några dagar senare skilde det inte många kronor mellan de båda, men vi blev oerhört förvånade över att båda var på mindre än hälften av det belopp vi fick via Cruise Amerikas hemsida! Vår första tanke var att de måste använda sig av någon liten uthyrare som i sin tur använder sig av gamla och slitna husbilar. Detta måste vi alltså undersöka närmre och tämligen omgående visar det sig att båda använder sig av (hör ni trumvirvlarna??): Cruise Amerika! Jaha, vad är det då som är fel? Tillkommer det kostnader för försäkringar, utrustningar, miles eller nåt annat som inte syns i offerenterna? Nej, det gör det inte. Det är till och med så att offerterna från resebyråerna inkluderar fria miles, vilket priset från hemsidan inte gjorde.

Så det är och förblir ett mysterium för mig hur det kan vara dubbelt så dyrt att boka en husbil själv på nätet där man själv gör allt jobb, än det är att boka via en resebyrå. Speciellt med tanke på att resebyrån ju måste förse en person med en dator, en telefon, ett skrivbord i en lämplig lokal, med mera. Vidare ska de betala personen i fråga för att leta upp bilar och priser, skriva offerter och svara på en massa konstiga frågor från mig och dessutom misstänker jag starkt att resebyrån vill göra sig en liten vinst på sin roll som mellanhand.

Det finns alltså två lärdomar att ta med sig. För det första så ska man alltid kolla priser dels på egen hand och dels via resebyråer, för man vet aldrig var man gör den bästa affären. För det andra är sensmoralen alltså att storleken verkligen har betydelse, men inte alltid på det sätt man först tror.

Hur säkert är säkert?

Tillbaka i ekorrhjulet igen. Men efter en behaglig sommar så finns det kraft att ta sig an såväl sensommmar och höst som fortsatt planerande av JordenResaRunt.

När man ska vara borta i 6 månader är det många saker man måste tänka på. Vissa betydligt roligare och mer stimulerande än andra. En av de i mitt tycke tråkigaste sakerna att ta tag i är försäkringar. Jag hatar försäkringar! (Ändå hamnar det av någon outgrundlig anledning alltid på min lott...).  Sida upp och sida ner av finstilt text och en miljon olika undantag då försäkringen inte gäller. Ibland undrar man om det finns något tillfälle då de är fullt tillämpliga. Men reseförsäkring måste man ju ha, så det är bara till att bita i det sura äpplet.

I de flesta hem- eller villaförsäkringar ingår en faktiskt ganska bra reseförsäkring. Så också i vår. Problemet med vår försäkring är att den gäller för resor upp till 45 dagar, vilket jag tror är mer eller mindre standard för reseförsäkringar som är inkluderad i hem/villaförsäkringar. Man behöver ju inte vara matematikprofessor för att förstå att 45 dagar inte räcker om man ska vara borta i sex månader. Så för att lösa problemet gick jag in på vårt försäkringsbolags hemsida, men det gjorde mig bara ännu mera förvirrad. Den enda väg framåt som jag kunde se var att ringa till försäkringsbolaget för att få någon att förklara för mig. Sagt och gjort. Jag kom fram till en hjälpsam kille utan att behöva sitta en enda minut i telefonkö(!). Han förklarade att man helt enkelt förlängde de 45 dagarna i försäkringen vi redan har med så många dagar som behövs. Enkelt och lättförståligt – även för mig! Det enda han behövde veta var vilka som skulle resa, hur länge vi skulle vara borta och om vi skulle till USA (reseförsäkringen är tydligen dyrare om man ska till USA). Det var ju ganska enkelt att svara på.

 

Nästa diskussion var prislappen på försäkringskalaset.  Efter lite knappande på sin dator fick han fram att den landade på 10 347 kr för oss fem. Jag har svårt att relatera den kostnaden till något, men rent spontant känns det ganska dyrt. Troligen kommer vi alltså att investera drygt 10 000 på nåt som vi absolut inte vill använda. Kul.

Är det mödan värt?

Som ni vet har vi ett starkt mat- och vinintresse och är man då i Italien så ser vi ju till att proviantera så att vinkylen blir välfylld när vi kommer hem. 

Om man då tittar krasst ekonomiskt på dessa besök på vingårdar. Är det värt besväret och mödan? Tja, det är en bra fråga och svaret är att det beror liksom på. Oftast är det dessutom svårt att göra direkta jämförelser. Jag upplever att man inte sparar så värst många kronor om man besöker de stora och välkända vingårdarna i de mest berömda distrikten. Ett väldigt nyligt exempel är vårt besök hos Terreno i Chianti häromdagen. Vi betalade lite drygt 90 kr per flaska för deras Chianti Classico när vi köpte en låda med sex flaskor. På Systemet kostar en flaska 99 kr, vilket i och för sig kan betraktas som ganska prisvärt. Vi har upplevt samma situation i exempelvis Bourgogne. Å andra sida får man hela upplevelsen med att få besöka vingården, se druvorna växa och prata med vinmakaren.

Om man får tips eller själv lyckas snoka reda på någon mindre känd men väl så bra vinodlare kan den ekonomiska kalkylen genast bli betydligt trevligare. Just såna vinmakare har vi hittat i Soave och Valpolicella och dem svängde vi inom idag.

I Soave heter vårt favoritställe Monte Tondo och just i det fallet råkar de faktiskt leverera par viner till Systemet. På Systemet får man punga ut med 101 kr för en Soave Classico och på plats betalade vi idag 61 kr. En bra affär. 

Nästgårds med Soave hittar man det mer välkända Valpolicella, som givetvis är mest berömt för Amaronevinerna. Men här görs även många andra goda viner. Här har vi lyckats hitta en tokigt bra liten odlare som heter Corte Aleardi. Här får man en Valpolicella Classico Superiore för under 70 kr. Motsvarande vin får man betala ca 140-150 kr på Systrmet. Minst. Deras Amarone får man för under 200 riksdaler. En mycket bra affär!

Eftersom vi besökt dessa pärlor flera år nu och köper några lådor på varje ställe brukar de dessutom stoppa med någon flaska vinsanto eller något nytt vin som de just lanserat. Det gör ju inte affären sämre.

Men det allra bästa med att själv köpa vinet direkt av vinmakaren på vingården har inget med pengar att göra. Det handlar istället om helt andra saker. Det handar om känslan och reseminnena som kommer tillbaka när man sedan öppnar flaskan hemma i Sverige en kulen novemberkväll i goda vänners sällskap. 

Den känsla gör ensam att det är mödan värt!