Bye, bye Mommo & Boffa!

När vi träffade mamma och pappa för två veckor sen kändes det som att vi hade massor av tid framför oss att vara tillsammans, men nu har hux flux de här två veckorna passerat. Eller hux flux; vi har ju hunnit med en massa saker, men tiden verkar alltid längre framåt än när man ser i backspegeln.

Det har fungerat väldigt bra att resa tillsammans så här. Vi har haft varsin husbil, så det har funnits möjlighet att vara för sig själv om man velat. Frukost och lunch har vi fixat var för sig (men ätit tillsammans), eftersom vi har lite olika preferenser vad gäller mat vid dessa måltider, men middag har vi ätit ihop och skiftats om att laga. En och annan grillmiddag har det blivit. ;-) Kolet och grillarna har inte alltid samarbetat, men pappa har blivit en hejare på att fläkta!

Barnen har glatt sig över att ha andra vuxna än bara sina föräldrar att umgås med och för oss vuxna har det varit skönt med lite avlastning i att ständigt hålla ett öga på Vidar, som numera drar iväg lite dit han känner för. ;-) 

Fredag morgon styrde mamma och pappa kosan norrut mot Cody, Yellowstone och Grand Teton, medan vi själva drog till Rocky Mountain National Park. Nu hoppas vi att de får se lite björnar på lagom nära håll (helst från bilen ;-) ), medan vi själva vill se långhornsfår och avsluta Klippiga Bergen med några fina vandringar. 

Hemma hos-reportage

Ok, förvänta er inget glassigt reportage á la Sköna Hem med fredagsbuketter och Svenskt Tenn-inredning, men kanske ni är lite nyfikna på vårt mobila hem? 28 fot lång är den här skönheten; stor med svenska mått mätt, men ganska liten här. Det finns campingrutor för 50 fots-farkoster med en vanlig bil (oftast en AWD ;-) ) på släp efter!

Det tog några dagar (och nätter!) innan vi kom fram till hur vi bäst skulle utnyttja utrymmet vi har till vårt förfogande. Längst bak finns en dubbelsäng, som Vidar förfogar över.

Han kan dock inte husera där i ensamt majestät, även om han helst ligger på tvären även när jag och en av storebröderna ligger bredvid. :-) Den andre storebrodern (de alternerar varannan natt) delar sängplats med Marcus ovanför styrhytten.

Middagarna intar vi vid matbordet inomhus, för hittills har det varit för kallt att sitta ute. Barnstolen till Vidar är en av de bättre investeringarna vi gjort under den här resan! (Den skarpögde kanske ser att vi äter tacos; svenskt eller amerikanskt käk?!?)

 

Här finns också ett ganska hyfsat kök (mikro, vanlig ugn, 3 plattor, kyl & frys) med tanke på ytan och så toalett och dusch.

Så här ser det ut när vi kör:

Vår egen chaffis:

Tur att det är en husbil vi har, så vi slipper åka som Musse, Långben och Kalle på julafton! ;-)

Körkortsformalia

Vi ska ju hyra och köra både husbil och vanlig bil i USA. Ganska långt och länge dessutom. Är det då bara att dyka upp glad i hågen hos uthyraren och sedan glida iväg ut på äventyr. Tja, i teorin är det nog så. Men inte riktigt ändå om man ska ta hänsyn till verkligheten. Och verkligheten har ju en tendens att göra sig påmind då och då. Så hur är då verkligheten? Ja, till att börja med vill ju uthyraren vara säker på att du faktiskt får lov att köra fordonet i fråga. Enkelt, det står ju på körkortet! Men då får man hoppas att uthyraren begriper sig på ett svensk körkort. Kanske inte helt troligt, då svenska körkort nog inte dyker upp varje vecka i den amerikanske mellanvästern. Samma sak om man skulle ha oturen att bli stoppad av en amerikansk vägpolis. Man behöver egentligen bara svenskt körkort för att få köra i USA, men polismannen har å andra sidan ingen skyldighet över huvudtaget att kunna tolka ett svenskt körkort. Som upplagt för problem alltså.

Lösningen på dessa problem stavas Internationellt Körkort och det är något som starkt rekommenderas om man ska ut på de amerikanska vägarna. Ett internationellt körkort kan man skaffa på flera ställen, bland annat via motormännen. Utöver det uppenbara att man måste ha ett svenskt körkort behövs ett nytaget foto och en ifylld blankett. Några veckor och en dryg hundralapp senare ska det internationella körkortet ramla ner i brevlådan.

Så i veckan skred vi till verket. Blanketter skrevs ut och fylldes i, körkort scannades och kopiorna vidimerades, foton togs i ett litet bås i mataffären. En av oss blev sitt vanliga vackra jag medan den andra bara var en blåtira och en namnskylt ifrån att mest likna ett förbrytarfoto från Sing Sing. Ni får själva lista ut vem som är vem…

Det kanske ska nämnas att min bättre hälft inte hade en susning om att hennes kört slutade gälla strax efter vi kommit till USA. Då hade inga internationella körkort i värden hjälpt. Men det upptäckte vi (jag alltså) i tid.

I USA är ju allt stort, så även husbilarna. Får man då köra dem med ett vanligt B-körkort? Ja, som vanligt är svaret att det beror på. Det beror, precis som i Sverige, på hur tungt fordonet är. Som jag förstår det är den magiska gränsen även i USA 3,5 ton. Under den vikten är det OK. Detta vet ju alla husbilstillverkare om och de ser därför om möjligt till att vikten hamnar under 3,5 ton. Jag har inte fått fram den exakta vikten på ”vår” husbil, men generellt ligger vikten på 28 fots husbilar under den magiska gränsen, så det ska vara OK för vår del. Dessutom verkar det som om hela resonemanget ovan gäller i USA om körkortet är utfärdat efter 1996-07-01. Vår körkort är utfärdade innan dess (ja, så gamla är vi), så det ska vara dubbelt OK för vår del.

Så nu är det bara att glida iväg glad i hågen…

Visa vägen till visum

När man visar upp sitt svenska pass så brukar man ha vissa fördelar hos andra nationers myndighet, till exempel i kontakt med tull och gränspoliser. Dels är det nog en från deras sida omedveten avslappning: ”Aha, en svensk. De är ju kända som neutrala, fredsivrande, diplomatiska och konsensussökande” (eller allmänt mesiga, om man är på ett mer cyniskt humör). Och dels handlar det om att Sverige har avtal med ett stort antal länder som förenklar gränspassagerna högst väsentligt. Dessa avtal gör bland annat att man som svensk medborgare ofta får vistas i länder som turist under kortare perioder utan visum. Eller åtminstone att man relativt enkelt får ett turistvisum när man väl kommer till landet i fråga. Detta tänkte vi utnyttja, speciellt när vi är i Sydostasien. För på så sätt slipper vi fylla i mängder av mer eller mindre obegripliga blanketter som sedan ska skickas in tillsammans med passen till diverse ambassader i Stockholm eller andra ställen runt om i Nordeuropa. Eller ännu värre; ta en semesterdag och packa iväg hela familjen för att besöka en ambassad och på plats ansöka om visum. Nackdelen med att inte fixa visum i förväg är risken att gränspassagerna kan ta lite längre tid.

Om man nu ska utnyttja de avtal som Sverige har med andra länder angående visumkrav, så får man ju vackert sätta sig in i vad de avtalen egentligen säger. Dessvärre verkar det inte finna två avtal som är lika, utan det är lite olika regler för olika länder. Vad som gäller för respektive land hittar man lättast och säkrast genom att besöka hemsidan till landets ambassad i Sverige eller till landets utrikesdepartement om de inte har någon ambassad i Sverige. Så låt oss ta en titt på visumreglerna längs vår planerade rutt:

Thailand

Svenska medborgare får vistas i Thailand i 30 dagar utan visum under förutsättning att man kommer till Thailand via flyg och kan bevisa att man kommer att lämna Thailand inom de 30 dagarna (t.ex med en bokad flygbiljett tillbaka till Sverige eller till ett tredje land). Ankommer man istället till Thailändska gränsen från något av dess grannländer via land eller sjö får man endast 15 dagars visumfrihet. Stannar man längre tid än de 30 respektive 15 dagarna får man böta 500 Baht per dag och person. 

Malaysia

Turistvisum för tre månader ges normalt till svenska medborgare vid ankomsten till gränsen under förutsättning att man har ett pass som är giltigt längre än sex månader från inresedatumet.

Indonesien

Turistvisum för max 30 dagar ges till svenska medborgare vid ankomsten till gränsen om man kan uppvisa giltigt pass, biljett för returresan (eller biljett till tredje land) och kontanter för visumavgiften (USD 30).  

Vietnam

Svenska medborgare är befriade från visum upp till 15 dagar under förutsättning att man har giltigt pass och bokad biljett ut från Vietnam inom de 15 dagarna.  

Kambodja

Som svensk medborgare måste du ha kambodjanskt visum för att få resa in i Kambodja. Vid inresa går det att få visum till Kambodja vid flygplatsen i Phnom Penh & flygplatsen i Siam Rep. För att kunna ansöka om visum på plats behöver man två passfoton och 20 USD för betalning. Visumet gäller i 30 dagar. Kambodja har ingen ambassad i Sverige, istället får man vända sig till ambassaden i London.

Hong Kong

Som svensk medborgare behöver man inte ha visum vid resa till Hongkong och man får stanna där i 90 dagar som turist.

Kanada

Svenska medborgare behöver inte ha visum till Kanada. Det räcker att man har ett pass som är giltigt minst en dag längre än den avsedda vistelsen samt kan visa upp en returbiljett. Man får stanna i sex månader utan att behöva skaffa visum.

USA

Alla som reser till USA måste ha antingen inresetillstånd eller visum. Som svensk medborgare behöver man inte visum för att besöka USA som turist, däremot behöver man alltid söka inresetillstånd (ESTA) innan inresan. Inresetillståndet ESTA görs genom att fylla i ett webbformulär och betala ansökningsavgiften. För att få resa utan visum måste man alltså vara svensk medborgare och ha svenskt pass, planerat att stanna max 90 dagar och ha ett godkänt elektroniskt inresetillstånd.

Alla dessa regler måste man ju förhålla sig till hur tråkiga de än är. Det är till exempel därför vi stannar 89 dagar i USA. Dessa regler kommer också att styra delar av vår planering för Sydostasien. Som att vi väljer att åka från Thailand till Malaysia och via Langkawi tillbaka till Thailand (Koh Lipe) för att på så sätt får 30 plus 15 dagar maximalt i Thailand. Eller i vilken ordning vi besöker Angkor Wat i Kambodja i förhållande till när vi är i Vietnam, innan, efter eller under tiden vi är i Vietnam.

Om storlekens betydelse

När vi (speciellt jag) väl hade insett och bestämt oss för att husbil var det bästa alternativet för tiden genom Klippiga Bergen knackade alla följdfrågorna genast på dörren. Hur stor husbil ska vi ha? Hur åker barnen i husbilen? Finns det säkerhetsbälten och/eller bilstolar till alla? Var ska vi hyra den? Vad kostar det? Och så vidare, och så vidare.

När vi började nysta i alla dessa frågor upptäckte vi ganska snart att det mesta kom tillbaka till storleken på husbilen. Generellt sett kan man säga att det finns tre olika storlekar på husbilar för uthyrning i USA. De betecknas C19, C25 respektive C30 efter sin längd mätt i fot (det är ju trots allt en del av den engelsktalande delen av världen, där man efter drygt 200 år ännu inte riktigt vill inse fördelarna med det metriska systemet…).

I vårt fall försvann den minsta husbilen (C19) ur bilden direkt, då där bara finns tre sovplatser. Så då stod valet mellan de två större modellerna och till vår förvåning visade det sig att den större (C30) faktiskt var något lite billigare att hyra. Så med C30 får vi alltså en större husbil och därmed fler sovplatser och större utrymmen till en billigare penning. Då kan man ju tycka att valet borde vara självklart, men riktigt så enkelt är det faktiskt inte. C30 är knappt två meter längre, vilket gör den otympligare att hantera på de ibland trånga utrymmena på vägarna i nationalparkerna. Dessutom är utbudet av campingplatser mindre för de stora husbilarna än de små. Vissa campingplatser tar helt enkelt inte alls emot husbilar som är längre av 27 fot. Eftersom C25 räcker i storlek för att hela familjen ska åka tryggt och för att ge alla en sovplats kommer vi därför att satsa på en C25.

Nästa stora fråga är då var hyr man en husbil och vad kostar det? Ja, som första utgångspunkt kan man säga att man ska hyra den hemifrån Sverige och i god tid. Anledningen till detta är att man vill vara säker på att få tag i en husbil över huvud taget, då de är populära och mycket väl kan ”ta slut”. Man vill också hålla koll på kostnaderna och det kan man om man beställer och betalar hemifrån. Priserna varierar från vecka till vecka och låses först när du beställer husbilen. Dessutom ser du i lugn och ro till att få det försäkringspaket du behöver, varken mer eller mindre. USA är nämligen inte bara bilens utan även försäkringarnas förlovade land. Har du inte helt klart för dig vilka försäkringar du ska ha eller ännu hellre redan köpt ett försäkringspaket, så kan du lugnt räkna med att få höra en väldigt övertygande argumentation från uthyraren om varför du bara MÅSTE köpa tilläggsförsäkringar mot allt möjligt och omöjligt. Det kan vara svårt att stå emot och i slutändan blir det dyrt.

Det finns givetvis ett antal uthyrare av husbilar i USA, men den största heter Cruise Amerika. De har en hemsida som man kan göra sin bokning på och för att få ett hum om kostnadsbilden testade vi den. Det visade sig att man bara kunde boka husbil via hemsidan om man hämtar och lämnar husbilen på samma plats. Det ville ju inte vi, men vi fortsatte ändå för att få en ungefärlig kostnad. Till sist kom vi fram till att kostnaden skulle landa en bra bit över 50 000 kronor för den period vi tänkt oss (men att både hämta och lämna i Seattle).

Så för att komma runt problemet att vi vill hämta och lämna tillbaka husbilen i två olika städer (Seattle respektiver Denver) kontaktade vi två resebyråer som är specialiserade på resor i den engelsktalande delen av världen. Det var med viss bävan vi såg fram emot att få deras offerter, då vi av erfarenhet vet att saker och ting har en tendens att bli väldigt mycket dyrare om man använder sig av resebyråer. (Läs exempelvis mina tidigare inlägg om flygbiljetter) Dessutom skulle ju kostanden för envägshyran tillkomma.

När offerterna sedan trillade in några dagar senare skilde det inte många kronor mellan de båda, men vi blev oerhört förvånade över att båda var på mindre än hälften av det belopp vi fick via Cruise Amerikas hemsida! Vår första tanke var att de måste använda sig av någon liten uthyrare som i sin tur använder sig av gamla och slitna husbilar. Detta måste vi alltså undersöka närmre och tämligen omgående visar det sig att båda använder sig av (hör ni trumvirvlarna??): Cruise Amerika! Jaha, vad är det då som är fel? Tillkommer det kostnader för försäkringar, utrustningar, miles eller nåt annat som inte syns i offerenterna? Nej, det gör det inte. Det är till och med så att offerterna från resebyråerna inkluderar fria miles, vilket priset från hemsidan inte gjorde.

Så det är och förblir ett mysterium för mig hur det kan vara dubbelt så dyrt att boka en husbil själv på nätet där man själv gör allt jobb, än det är att boka via en resebyrå. Speciellt med tanke på att resebyrån ju måste förse en person med en dator, en telefon, ett skrivbord i en lämplig lokal, med mera. Vidare ska de betala personen i fråga för att leta upp bilar och priser, skriva offerter och svara på en massa konstiga frågor från mig och dessutom misstänker jag starkt att resebyrån vill göra sig en liten vinst på sin roll som mellanhand.

Det finns alltså två lärdomar att ta med sig. För det första så ska man alltid kolla priser dels på egen hand och dels via resebyråer, för man vet aldrig var man gör den bästa affären. För det andra är sensmoralen alltså att storleken verkligen har betydelse, men inte alltid på det sätt man först tror.

En lång och snirklig väg genom Nordamerika

För varje dag blir vi något lite klokare och når ytterligare någon liten insikt kring hur vår resa genom Nordamerika kommer att te sig. Planeringen går sakta med säkert framåt och nu har vi klart för oss vilken rutt vi vill ta:

Det är förstås mycket möjligt att vi gör vissa ändringar i rutten när vi väl är på plats, men det hör ju liksom till. Man kan lite förenklat säga att vi delar in resan tvärs över Nordamerika i fyra etapper; städerna i nordväst, Klippiga Bergen, centrala USA och sist men inte minst storstäderna i nordost. Här är ett litet axplock ur vår planering:

Städerna i nordväst

Vi inleder alltså i Kanada eller närmre bestämt i Vancouver och sedan tar vi tåget eller bussen till Seattle (ja, det finns både tåg och buss i bilens förlovade land…). Listan på saker att hitta på i dessa städer kan göras lång, men det jag är mest nyfiken på finns inte på någon lista. Det sägs ju att världens lyckligaste människor bor här. Varför är det så? Vad är det som gör detta hörn av välden till en så lycklig plats? Det skulle jag vilja veta, men det är kanske tveksamt om en dryg vecka räcker för att få ett uttömmande svar på de frågorna.

Klippiga Bergen

Här är det djur och natur som står i centrum. Det sträcker sig från varma källor och gejsrar i Yellowstone till djupa canyon i Black Canyon of the Gunnison. Men inkluderar även de märkliga och imponerande bågformationerna i Arches national park, de stora sanddynerna i Great Sand Dunes National Monument, den stora saltsjön vid Salt Lake City och mycket mer. Vi hoppas också få se en massa djur såsom björn, buffel och älg. Men området bjuder även på kulturella höjdpunkter som de uråldriga indianboningarna i Mesa Verde och Vilda Västern i Cody och Jackson.

Centrala USA

Detta är en del av resan som spretar mest på ett geografiskt men även på ett innehållsmässigt sätt. Här hittar vi lite Vilda Västern tema i Dodge City, men även storstadsmiljöer som Kansas City. Vi korsar Mississippi-floden i St Louis, vi besöker Elvis (is he alive??) i Memphis, vi undersöker countryn i Nashville, lär oss om USA:s rymdäventyr i Huntsville och mycket mer.

Storstäderna i nordost

I Washington finns hur mycket som helst att göra. Vita huset, Arlington, National Air and Space Museum för att nämna något, så här kommer vi att spendera flera dagar. På agendan står även Mount Vernon, där George Washington bodde en gång i tiden. Två andra gamla presidenter, Thomas Jefferson och James Monroe, kom från ett annat av våra resemål; Charlottesville. Där finns Monticello, som är ett av Jeffersons livsverk och nu på UNESCO:s världsarvslista. Ytterligare två storstäder i området som vi tänkte besöka är Philadelphia och New York.

Utöver att sätta rutten och bestämma ett antal resmål som vi absolut inte vill missa kommer vi inte att göra så mycket mer planering av USA-delen av resan innan vi åker. Vi kommer boka husbil och bil i förväg och troligen även boende på några kritiska platser såsom Yellowstone, New York och Washington. I övrigt har vi lagt in ganska mycket luft i planeringen för att kunna tillåta oss själva att få vilda idéer och göra avstickare.

Sakta, sakta

Sakta, sakta går vår planering av JordenResaRunt framåt trots att sommarsemestern och vår roadtrip i Europa ligger runt hörnet. Vi håller som bäst på att läsa in oss på vad vi vill se och uppleva i USA. Det är ju, som nämnts, den delen av resan som vi måste planera mest i detalj för att vara säkra på att få vettigt boende på mest attraktiva ställena (läs nationalparkerna såsom Yellowstone). Inläsningen går dock ganska långsamt och det är svårt att hinna med. Fotbolls VM gör ju inte det lättare…

Under vår tid i USA kommer det handla mycket om att prioritera. Och att prioritera är att välja bort. Hittills har vi valt bort:

• Kalifornien – Matilda och jag gjorde rutten San Fransisco – Death Valley – Las Vegas – Grand Canyon – Palm Springs – Los Angels och via Highway 1 tillbaka till San Fransisco något år innan de äldsta barnen gjorde entré och det känns som att vi kommer att återvända dit. Men inte förrän barnen blivit lite äldre.
• Texas och övriga djupa södern – Vi skulle väldigt gärna besöka dessa delar av USA för här finns mycket intressant såsom spåren från kolonialtiden, New Orleans, Huston, etc. Men om vi skulle få för oss att ta oss dit på JordenResaRunt, så skulle det i så fall bli i juli och då är där helt enkelt alldeles för varmt. Speciellt med små barn i resesällskapet.
• Florida – Återigen är detta ett resmål vi mer än gärna inkluderat då det finns massor med roliga grejor att göra där; Everglades, Disneyworld, Kennedy Space Centre, Miami, Orlando, Key West, med mera. MEN det är så långt bort det går att komma från Seattle/Vancouver (där vi kommer att landa) och därför många långa mil extra om vi vill besöka Florida. Dessutom passar Florida perfekt som en framtida vintersemester.
• Nordöstra USA med New England i spetsen – Även detta passar bra som en egen rutt vid ett senare tillfälle och för att spara in på milen i bilen kommer vi inte att åka längre nordost än New York.

Den grova och fortfarande väldigt preliminära rutten ser alltså ut som så här:

• Vi kommer att göra vår entré i Nordamerika i Seattle eller Vancouver.
• Bil eller husbil genom Klippiga Bergen mot Denver. Troligen med en nordlig rutt med bland annat ett besök i Yellowstone. Är det möjligt kanske det även blir en liten sväng sydväst om Denver, även om det ligger helt ”fel” i förhållande till Yellowstone.
• Vidare över de stora slätterna mot Memphis och Nashville. Frågan här är om vi kostar på oss att köras en nordlig rutt upp till Chicago eller om vi ska skippa den delen av landet denna gång.
•  Sista etappen blir mot Washington och New York. I området kring Washington verkar det finnas hur mycket kul som helst att göra och New York går det ju inte att strunta i även om vi varit där tidigare. Från New York eller Washington avslutar vi sedan med att sätta oss på flyget hem till Sverige.

Sakta, sakta närmar vi oss och det är något lite närmre nu än för en stund sedan då jag påbörjade texten…

Ett första riktigt inlägg

Vi hade allvarliga planer på att göra det redan förra gången vi var föräldralediga, men då gick det dessvärre inte att genomföra. Men denna gång SKA det bara bli av! Vi SKA helt enkelt tillbringa vår föräldraledighet med att ta hela familjen ett varv runt jorden, eller som de stora barnen säger; ”Vi ska JordenResaRunt‼!”.

Vi som ska resa är två föräldrar, som med vår relativt stora resvana inbillar oss att vi är familjens överhuvuden, och två tvillingpojkar på sex år som med visst fog hävdar att det är de som bestämmer. Men den medresenär som oftast får sista ordet är trots allt den yngste grabben i brödraskaran. Med sina 8 månader på livserfarenhetskontot är han väldig svår att argumentera emot. Eller med för den delen. De något desillusionerade föräldrarna heter Matilda och Marcus och har väldigt, väldigt långt kvar till 40-årsstecket. Nåja... De äldsta barnen lystrar, åtminstone ibland, till namnen Svante och Algot, medan Vidar än så länge stannar där man lägger honom. Svante och Algot har sin ålder till trots hunnit med att skaffa en del resvana då de ”tvingats” följa med sina resgalningar till föräldrar sedan spädbarnsåldern och är väldigt positiva till allt vad resor, semestrar och utflykter heter. Vidar är naturligtvis rookien på områden och han fick begå riktig resedebut för några veckor sedan då han fick uppleva en kortare semester på engelska landsbygden, men hans riktiga ”eldprov” blir vår fyra veckors roadtrip i Europa (med fokus på Italien) i sommar.

Vi fem ska alltså ut för att se välden och vi hade tänkte spendera ungefär sex månader på projektet. Sex månader kan tyckas vara en lång tid, men jorden är samtidigt en väldigt stor plats så planeringen lär bli viktig för att se till att vi får ut det vi vill av resan. Tidpunkten för hemresan är mer eller mindre bestämd av praktikaliteter som att de stora barnen ska börja skolan, medan utresan ”endast” begränsas av tillgängliga föräldraledighetsdagar och andra sådana tråkiga formaliteter. Detta gör att vi kommer lämna gamla Svedala i början av februari 2015 och komma hem i början av augusti samma år. 

Hur lägger man då upp en upp en sex månaders resa under den tiden som passar hela familjen? Ja, till att börja med vill ju ha bra väder och det styr till stor utsträckning vilka resmål som är lämpliga. Hela familjen gillar att sola och bada från långa sandstränder med tropiskt varmt vatten (vem gör inte det?) och det vore perfekt att inleda med lite soldyrkan för att verkligen komma ner i varv och in i semestermode. Alltså börjar vi med Sydostasien. En annan fördel med Sydostasien är att prisläget är relativt humant för en barnfamilj som vår och det spelar såklart in när man ska vara borta så länge. Men Sydostasien är fortfarande ganska stort och hittills har vi inte landat in hur rutten där ska se ut. Vi startar dock i Thailand, eftersom det är så enkelt att turista där och dessutom är det ett bra nav för vidare flygrutter ut i Sydostasien. Vi tänkte stanna i Sydostasien i cirka tre månader och hinna med Malaysia, Indonesien, Vietnam och gärna även Singapore och Kambodja, där speciellt Matilda skulle vilja ta en tur inom Angkor Wat. Fördelningen av tiden mellan dessa asiatiska länder kommer troligen styras av diverse visumregler och dessa måste vi reda ut i detalj. Hur som helst kommer fokus för oss i Sydostasien att vara solen, stränderna, baden och maten, vilket ju finns i överflöd i alla dessa länder. Vi kommer av den anledningen troligen inte att planera tiden i Asien in i minsta detalj, utan lämna en hel del till de nycker vi säkert kommer få när vi väl är där. Vi kommer att ta dagen som den kommer och bara njuta av att få vara lediga tillsammans utan en massa måsten som annars är så vanliga för en småbarnsfamilj med två heltidsarbetande föräldrar. Av någon konstig anledning har ingen av oss varit i Kina ännu, så vi kanske stannar några dagar i Hongkong för lite ”Kina-light” innan vi lämnar Asien för den andra halvan resan.

Någon gång under första halvan av maj räknar vi alltså med att lämna Asien för anlända till Nordamerika. Återigen är klimat och väder en faktor att ta hänsyn till och vår förhoppning är att vår ankomst till Nordamerika har föregåtts av vårens och försommarens ankomst. Vi tänkte nämligen börja i antingen Vancouver eller Seattle uppe i nordväst för att sedan hyra en bil att korsa kontinenten med för att avsluta i New York eller Washington. I Nordamerika finns det så oerhört mycket att se och uppleva att den delen av resan tvingas vi nog detaljplanera i större utsträckning så att inte tre månader helt plötsligt har gått och vi har bara hunnit hälften av vad vi drömt om. Just nu är vi inne i en period av intensiv inläsning av USA:s utbud av sevärdheter för att kunna skissa på en rutt. Så långt står det klart att vi vill se och uppleva ”det riktig” USA i mellanvästern samt de lika stora som storslagna nationalparkerna såsom Yellowstone och Rocky Mountain NP. Dessutom vill vi (och säkerligen barnen) titta närmre på indiankulturerna och resterna av den gamla western. Särskilt i nationalparkerna behöver man vara ute i riktigt god tid för att få tag i vettigt boende, så just nu funderar vi på om vi ska satsa på att boka hotellrum på dessa parker inom kort eller om vi istället ska satsa på att hyra en husbil den första månaden i USA för att på så sätt kunna vara lite mer flexibla. Visst finns det fördelar med husbil; man är flexibel, sparar tid på transporterna mellan nationalparker och hotell, slipper att packa in och ut ur hotell stup i kvarten. Samtidigt finns det nackdelar så som att det tar längre tid att köra, det kan bli kallt (minusgrader är inte ovanligt i Klippiga bergen under maj) och dessutom är vi, eller åtminstone jag, inte riktigt campingtyperna. Dessutom finns det en hel del frågetecken kring kostnaderna med husbil. Å ena sidan är det ganska dyrt att bo på hotell i och kring de stora nationalparkerna, men å andra sidan är det inte gratis att campa heller och dessutom är det betydligt dyrare att hyra en husbil istället för en vanlig bil (speciellt när man vill hämta ut och lämna tillbaka bilen/husbilen på olika orter) samt att en husbil dricker betydligt mer drivmedel. Även om drivmedel är billigt i USA, så gör det skillnad i slutändan då det är många mil som ska betas av.

Sammanfattningsvis har vi alltså en hel del att fundera på så här sju månader innan avfärd och då har jag inte ens nämnt det som måste redas ut här hemma. För tiden stannar ju inte i Sverige bara för att vi är ute och flyger. Det är försäkringskassan, dagisplats till Vidar, eventuell uthyrning av huset, bilen, räkningar och så vidare och så vidare på en lång lista. Men mer om det vid ett annat tillfälle.