Mat!

Det är ingen hemlighet att vi gillar Italien och det är heller ingen hemlighet att maten är starkt bidragande till vår förtjusning. Och kaffet. Och vinet, och glassen. Nöjt kan jag därför lugnt konstatera att Sicilien definitivt tillgodoser våra smaklökars behov.

Låt oss börja med maten. De senaste gångerna vi varit i Italien så har vårt absolut första stopp varit en helt ordinär mataffär och så också denna gång. Där inhandlas frukost- och middagsmaten för hela veckan (lunchen äter vi på nån lämplig restaurang). Vi fyller kundvagnen med fina grönsaker och solmogen frukt, lufttorkad skinka, mortadella, ett par olika sorters salami, goda oliver och annat smått och gott vi behöver. Och ost såklart. Parmesan eller Grana Padano, gorgonzola dolce och ett par nya förmågor som vill stifta bekantskap med. Gärna får- eller getost. Av detta skapar vi med lätthet en riktig gourmetmiddag. Varje kväll. 

Lunchen äter vi som sagt på nån restaurang beroende på vart vi tagit oss just den dagen. Här på Sicilien blir det föga förvånande många varianter på fisk och skaldjur. Det är en variation av pasta, risotto eller grönsaker, men alltid fisk eller skaldjur. Och alltid väldigt gott. Matilda föredrar fisk och jag musslor eller bläckfisk. 

Till maten dricker vi naturligtvis sicilianskt vin. Vinet är ungefär som ön, lite kargt alltså om man ska generalisera. Men ändå har vi fått smaka överraskande trevliga viner. Och givetvis har vi köpt en flaska av öns stolthet; Marsala. Men i ärlighetens namn begriper jag mig inte riktigt på starkviner. Hur ska man dricka dem? Till mat funkar ju inte och ska man "bara" socialdricka dem kan jag nämna många andra drycker som kommer före på listan.

Är det mödan värt?

Som ni vet har vi ett starkt mat- och vinintresse och är man då i Italien så ser vi ju till att proviantera så att vinkylen blir välfylld när vi kommer hem. 

Om man då tittar krasst ekonomiskt på dessa besök på vingårdar. Är det värt besväret och mödan? Tja, det är en bra fråga och svaret är att det beror liksom på. Oftast är det dessutom svårt att göra direkta jämförelser. Jag upplever att man inte sparar så värst många kronor om man besöker de stora och välkända vingårdarna i de mest berömda distrikten. Ett väldigt nyligt exempel är vårt besök hos Terreno i Chianti häromdagen. Vi betalade lite drygt 90 kr per flaska för deras Chianti Classico när vi köpte en låda med sex flaskor. På Systemet kostar en flaska 99 kr, vilket i och för sig kan betraktas som ganska prisvärt. Vi har upplevt samma situation i exempelvis Bourgogne. Å andra sida får man hela upplevelsen med att få besöka vingården, se druvorna växa och prata med vinmakaren.

Om man får tips eller själv lyckas snoka reda på någon mindre känd men väl så bra vinodlare kan den ekonomiska kalkylen genast bli betydligt trevligare. Just såna vinmakare har vi hittat i Soave och Valpolicella och dem svängde vi inom idag.

I Soave heter vårt favoritställe Monte Tondo och just i det fallet råkar de faktiskt leverera par viner till Systemet. På Systemet får man punga ut med 101 kr för en Soave Classico och på plats betalade vi idag 61 kr. En bra affär. 

Nästgårds med Soave hittar man det mer välkända Valpolicella, som givetvis är mest berömt för Amaronevinerna. Men här görs även många andra goda viner. Här har vi lyckats hitta en tokigt bra liten odlare som heter Corte Aleardi. Här får man en Valpolicella Classico Superiore för under 70 kr. Motsvarande vin får man betala ca 140-150 kr på Systrmet. Minst. Deras Amarone får man för under 200 riksdaler. En mycket bra affär!

Eftersom vi besökt dessa pärlor flera år nu och köper några lådor på varje ställe brukar de dessutom stoppa med någon flaska vinsanto eller något nytt vin som de just lanserat. Det gör ju inte affären sämre.

Men det allra bästa med att själv köpa vinet direkt av vinmakaren på vingården har inget med pengar att göra. Det handlar istället om helt andra saker. Det handar om känslan och reseminnena som kommer tillbaka när man sedan öppnar flaskan hemma i Sverige en kulen novemberkväll i goda vänners sällskap. 

Den känsla gör ensam att det är mödan värt!

Ciao Greve

Chianti är kanske Italiens mest välkända vindistrikt. Det märks inte minst på att det finns en hel del amerikanska turister här, även om mängden turister är förvånansvärt låg. Chianti sträcker sig från Florens i norr till Siena i söder och mitt emellan ligger en liten by som heter Greve in Chianti. Där bor vi. På en kulle öster om byn och granne med vinstockar och olivträd.

Landskapet är kuperat med riklig växtlighet. Inte bara vinrankor och olivträd, utan även en hel del skog. På så sätt skiljer det sig från många andra vinregioner vi besökt. I Chianti känns det inte, vilket är något förvånande, som om hela området uteslutande präglas av vin och vinproduktion, utan här finns en del annan verksamhet också.

Idag har vi kört runt i de vackra omgivningarna runt Greve, njutit av utsikten och besökt ett par vingårdar. Vi har förstås smakat en hel del vin. Naturligtvis har det blir flera viner med den välkända tuppen på flaskan, dvs Chianti Classico. Chanti Classico är viner som innehåller minst 80 % av druvan Sangiovese, de är ofta ganska strama och med toner av körsbär och med en hel del fat.

För mig är det inte kärlek vid första ögonkastet med Chianti Classico, men efter några bekantskaper och med rätt typ av mat kan vi bli bra kompisar. Men bästisar blir vi nog inte. Givetvis slank det med med ett antal flaskor i packningen även om jag generellt sett inte tycker att Chiantiviner är speciellt prisvärda.

En av vingårdarna vi besökte var Terreno. Den ägs och drivs av en svenska familj sedan 25 år. Deras viner är inte de billigaste, men riktigt bra. Vi hade ett trevligt samtal med vinbonden Mats Ruhne innan han och Svante och Algot gick för att mata getterna och vi för att prova vin.

Imorgon blir det andra vinregioner för oss; Soave och Valpolicella. Det är synd om människorna. Inte.