En eldig dam

Etna är onekligen alltid närvarande på östra delen av Sicilien. Till att börja med har man ju den svagt slumrande jätten alldeles kring husknuten och hon är aldrig längre än ett ögonkast bort. Sen dyker hennes namn upp överallt. Gator, viner och allt möjligt annat har hon fått namnge. Och eftersom vi är här var vi ju tvungna att ta oss en närmre titt. 

Etna är Europas största aktiva vulkan och når hela 3320 meter upp i skyn. Just nu i alla fall, hur högt hon når efter nästa utbrott vet ingen. Vi fick alltså trimma vår hyrda Skoda och ta ordentlig sats för att orka upp. Trots det nådde vi bara Rifugio Sapienza som ligger på 1900 meters höjd på Etna sydsluttning. Men det räckte å andra sidan, kvicksilvret sjönk nämligen ner till sju grader och spåren av den vulkaniska aktiviteten var uppenbara med flera kratrar på bekvämt promenadavstånd. 

Det är nämligen ovanligt att utbrotten sker i den centrala kratern. Istället bildas det nya mindre öppningar i bergssidan när det så att säga "pyser över". Och det gör det relativt ofta. Senast var i december 2015. Det är dock ganska ovanligt att utbrotten når ner till några större samhällen. Däremot försvinner en del skidliftar och andra turistanläggningar med jämna mellanrum. Det var till exempel inte alltför länge sedan just Rifugio Sapienza blev förstört och när man klättrade runt bland den stelnade lavan blev det helt uppenbart att några stackar små hus inte har en chans när sten i smält form kommer på oväntat besök.

Även resan till och ifrån Rifugio Sapienza var en njutning då vi hade hissnade utsikt när vi passerade pittoreska små bergsbyar och vackra citusodlingar med fruktfyllda träd. 

Mat!

Det är ingen hemlighet att vi gillar Italien och det är heller ingen hemlighet att maten är starkt bidragande till vår förtjusning. Och kaffet. Och vinet, och glassen. Nöjt kan jag därför lugnt konstatera att Sicilien definitivt tillgodoser våra smaklökars behov.

Låt oss börja med maten. De senaste gångerna vi varit i Italien så har vårt absolut första stopp varit en helt ordinär mataffär och så också denna gång. Där inhandlas frukost- och middagsmaten för hela veckan (lunchen äter vi på nån lämplig restaurang). Vi fyller kundvagnen med fina grönsaker och solmogen frukt, lufttorkad skinka, mortadella, ett par olika sorters salami, goda oliver och annat smått och gott vi behöver. Och ost såklart. Parmesan eller Grana Padano, gorgonzola dolce och ett par nya förmågor som vill stifta bekantskap med. Gärna får- eller getost. Av detta skapar vi med lätthet en riktig gourmetmiddag. Varje kväll. 

Lunchen äter vi som sagt på nån restaurang beroende på vart vi tagit oss just den dagen. Här på Sicilien blir det föga förvånande många varianter på fisk och skaldjur. Det är en variation av pasta, risotto eller grönsaker, men alltid fisk eller skaldjur. Och alltid väldigt gott. Matilda föredrar fisk och jag musslor eller bläckfisk. 

Till maten dricker vi naturligtvis sicilianskt vin. Vinet är ungefär som ön, lite kargt alltså om man ska generalisera. Men ändå har vi fått smaka överraskande trevliga viner. Och givetvis har vi köpt en flaska av öns stolthet; Marsala. Men i ärlighetens namn begriper jag mig inte riktigt på starkviner. Hur ska man dricka dem? Till mat funkar ju inte och ska man "bara" socialdricka dem kan jag nämna många andra drycker som kommer före på listan.

Sicilien

Så var vi iväg igen och det är lika behagligt som alltid. Denna gång är det Giardini Naxos på Sicilien, Italien som gäller. Det är en liten semesterort strax norr om Catania på vägen mot Taormina på Siciliens ostkust. Det innebär alltså att vi har Etnas snöklädda topp i ryggen när vi blickar ut över Medelhavets djupblå vatten.

Nu är det lågsäsong här och det är vi evinnerligt tacksamma för. Det är nämligen lätt att föreställa sig det episka kaos som utspelar sig här i augusti varje år. Jag får ännu fler (väldigt korta) gråa hår och börjar hyperventilera av bara tanken. Men nu är det som sagt lågsäsong. Eller som vår värdinna uttryckte det: "plenty of parking at the beach, now it is winter!". Och så huttrade hon till i sin tjocka skinnjacka i den ljumma kvällen. 

Siciliansk vinter är alltså fullt jämförbar med en helt ok svensk sommar. Sisådär 20-25 grader, mestadels sol, några molntussar och ljumma vindar. Och trots att det var mulet igår njöt vi på stranden även vattnet är i kallaste laget för en bortskämd badkruka som undertecknad.

Våra planer för veckan? Tja, de är tämligen öppna. Det enda som är uppenbart är att vi kommer njuta av god mat, goda ostar, gott kaffe och gott vin. Sen lär det bli en hel del tid på stranden och så siktar vi på en tur upp på Etna.

Är det mödan värt?

Som ni vet har vi ett starkt mat- och vinintresse och är man då i Italien så ser vi ju till att proviantera så att vinkylen blir välfylld när vi kommer hem. 

Om man då tittar krasst ekonomiskt på dessa besök på vingårdar. Är det värt besväret och mödan? Tja, det är en bra fråga och svaret är att det beror liksom på. Oftast är det dessutom svårt att göra direkta jämförelser. Jag upplever att man inte sparar så värst många kronor om man besöker de stora och välkända vingårdarna i de mest berömda distrikten. Ett väldigt nyligt exempel är vårt besök hos Terreno i Chianti häromdagen. Vi betalade lite drygt 90 kr per flaska för deras Chianti Classico när vi köpte en låda med sex flaskor. På Systemet kostar en flaska 99 kr, vilket i och för sig kan betraktas som ganska prisvärt. Vi har upplevt samma situation i exempelvis Bourgogne. Å andra sida får man hela upplevelsen med att få besöka vingården, se druvorna växa och prata med vinmakaren.

Om man får tips eller själv lyckas snoka reda på någon mindre känd men väl så bra vinodlare kan den ekonomiska kalkylen genast bli betydligt trevligare. Just såna vinmakare har vi hittat i Soave och Valpolicella och dem svängde vi inom idag.

I Soave heter vårt favoritställe Monte Tondo och just i det fallet råkar de faktiskt leverera par viner till Systemet. På Systemet får man punga ut med 101 kr för en Soave Classico och på plats betalade vi idag 61 kr. En bra affär. 

Nästgårds med Soave hittar man det mer välkända Valpolicella, som givetvis är mest berömt för Amaronevinerna. Men här görs även många andra goda viner. Här har vi lyckats hitta en tokigt bra liten odlare som heter Corte Aleardi. Här får man en Valpolicella Classico Superiore för under 70 kr. Motsvarande vin får man betala ca 140-150 kr på Systrmet. Minst. Deras Amarone får man för under 200 riksdaler. En mycket bra affär!

Eftersom vi besökt dessa pärlor flera år nu och köper några lådor på varje ställe brukar de dessutom stoppa med någon flaska vinsanto eller något nytt vin som de just lanserat. Det gör ju inte affären sämre.

Men det allra bästa med att själv köpa vinet direkt av vinmakaren på vingården har inget med pengar att göra. Det handlar istället om helt andra saker. Det handar om känslan och reseminnena som kommer tillbaka när man sedan öppnar flaskan hemma i Sverige en kulen novemberkväll i goda vänners sällskap. 

Den känsla gör ensam att det är mödan värt!

Ciao Greve

Chianti är kanske Italiens mest välkända vindistrikt. Det märks inte minst på att det finns en hel del amerikanska turister här, även om mängden turister är förvånansvärt låg. Chianti sträcker sig från Florens i norr till Siena i söder och mitt emellan ligger en liten by som heter Greve in Chianti. Där bor vi. På en kulle öster om byn och granne med vinstockar och olivträd.

Landskapet är kuperat med riklig växtlighet. Inte bara vinrankor och olivträd, utan även en hel del skog. På så sätt skiljer det sig från många andra vinregioner vi besökt. I Chianti känns det inte, vilket är något förvånande, som om hela området uteslutande präglas av vin och vinproduktion, utan här finns en del annan verksamhet också.

Idag har vi kört runt i de vackra omgivningarna runt Greve, njutit av utsikten och besökt ett par vingårdar. Vi har förstås smakat en hel del vin. Naturligtvis har det blir flera viner med den välkända tuppen på flaskan, dvs Chianti Classico. Chanti Classico är viner som innehåller minst 80 % av druvan Sangiovese, de är ofta ganska strama och med toner av körsbär och med en hel del fat.

För mig är det inte kärlek vid första ögonkastet med Chianti Classico, men efter några bekantskaper och med rätt typ av mat kan vi bli bra kompisar. Men bästisar blir vi nog inte. Givetvis slank det med med ett antal flaskor i packningen även om jag generellt sett inte tycker att Chiantiviner är speciellt prisvärda.

En av vingårdarna vi besökte var Terreno. Den ägs och drivs av en svenska familj sedan 25 år. Deras viner är inte de billigaste, men riktigt bra. Vi hade ett trevligt samtal med vinbonden Mats Ruhne innan han och Svante och Algot gick för att mata getterna och vi för att prova vin.

Imorgon blir det andra vinregioner för oss; Soave och Valpolicella. Det är synd om människorna. Inte. 

Arrivederci Numana

Två veckor i Numana har passerat. Dags att packa väskorna, dags att dra vidare. Även om Numana inte visat sig från sin allra soligaste sida lämnar vi med ett nöjt leende på läpparna. Vädret har inte varit det bästa och vi haft en hel del åska och många skurar. Barnen har dock kunnat bada alla dagar även om vi inte förbrukat all solkräm. Och visst har det blivit en hel del soliga timmar på stranden också.

Men det vi tar med oss härifrån är lugnet. Inställningen att hinner vi inte nu så blir någon annan gång. Vi tar också med oss minnena av den goda maten. Och glassen. Och kaffet. Och vinet. 

Två veckor på samma ställe är väldigt länge för oss som i normala fall flyttar ofta för att få uppleva mer. Vi såg detta som ett litet experiment inför JordenResaRunt och det föll riktigt väl ut. Det blev en försmak av lugnet vi förhoppningsvis får uppleva i Sydostasien.

Nu känner vi oss redo för nya äventyr, för Toscana, för Chianti. Vi har en liten agriturismo som väntar på oss. Det är en liten vingård (för föräldrarna) och pool (för barnen). Vi har redan fått tips om ett par bra restauranger inne i byn. Det lär med andra ord inte gå någon nöd på oss...

Stora frågor

Det finns ett antal svåra och stora frågor som mänskligheten funderat på genom historien. Det är frågor som:

- Vad händer efter döden?

- Vad fanns innan universum födelse?

- När sover italienska barn?

De första två frågorna överlåter jag till teologer och fysiker, men tredje har jag funderat en del kring. För att komma till ett svar tror jag att man måste använda sig av uteslutningsmetoden. Det är INTE på morgonen. Vi är tidigt på stranden, men när vi kommer är Numanas alla barn fullt engagerade i nåt som närmast kan liknas vid en svensk simskola. Eller organiserat kaos.

Det är INTE heller på kvällen. När restaurangerna öppnar kl 19:30 står vi utanför. Och i början är vi tämligen ensamma. De italienska barnfamiljerna ramlar in halvtimme till en timme senare. Det innebär att de på sin höjd fått in sin antipasti när vi styr stegen hemåt med helt utmattade barn. Igår anordnade staden Numana en festival för barn. Det var clowner, trollkonstnärer, ballonger, hoppborgar och hela faderullan. Målgruppen var 3-åringar och uppåt. Följaktligen fullkomligt invaderades stan av barnfamiljer. Inget konstigt med det om man bortser från den lilla detaljen att evenemanget öppnade 21:15. En onsdagskväll. 

Så den stora frågan har ännu inte fått nåt fullständigt svar, men vi har kommit lite närmre sanningen.

Visst är det intressant med olika kulturer? Det finns så mycket spännande att utforska i dessa små kulturkrockar.

Tack Dolomiterna för den här gången

Imorse vaknade vi till strålande solsken från en klarblå himmel - Dolomiterna visade sig helt klart från sin bästa sida. En avskedspresent till oss kanske? Sista dagen med vandring idag, nämligen. Eller som Svante sa "Sen slipper vi gå mer och kan simma istället." :-) 

Vi tog kabinbanan upp från byn till Piz la Ila, precis som vi gjorde häromdagen. Däruppe är vyerna fantastiska och vandringen lagom jobbig, eftersom man befinner sig mer eller mindre på en platå, med mindre kupering. Dock kan man bli väääldigt trött ändå, som Vidar visar nedan. 

När solen skiner och temperaturen är precis lagom kan man inte annat än njuta av vandringen, även om det är slitsamt i backarna. Algot "glatt humör" och Svante "bergsgeten" hjälpte oss alla att hålla igång. :-) Så här ser Marmolada-massivet ut en fin dag:

Vidar har varit en liten tuffing han också, och visar på att även små barn (8 månader nu) kan ha glädje av vandring. Blicken har vandrat från sida till sida och när han blivit trött har han tagit sig en lur. Det finns därmed all anledning att vandra även med små barn, som njuter av det hela på sitt sätt. Sen blir det så klart lite kämpigare för föräldrarna som får ett antal extra kilon att släpa på, men det är det väl värt. :-) Man inser också vad lite övervikt att släpa runt på innebär i form av belastning på kroppen - tack och lov att jag inte jämt släpar runt på de där extra 12 kilona. ;-)

 

Tidigt imorgon bitti lämnar vi La Villa och styr kosan mot vår favoritsemesterort vid havet i Italien - Numana, strax söder om Ancona.

A room with a view

Dolomiterna är verkligen storslagna och La Villa ligger mitt i alltihop. Det är vackra berg och toppar vart man än tittar. detta är exempelvis utsikten från vår lägenhet.


Samtidigt ger det ju oss angenäma problem; var ska vi vandra? Dagens I-landsproblem! Första dagen valde vi att ta liften upp från Alta Badia till Santa Croce på 2045 meters höjd. Sen blev det apostlahästarna tillbaka till lägenheten. Cirka 2,5 h och 600 höjdmeters vandrande. Neråt som tur var. Barnen travade glatt på och tyngst var det nog för mig som hade Vidar i en bärstol på ryggen. Han verkade dock road av turen när han inte sov gott (som på bilden).

Andra dagen blev ännu bättre. Vi tog kabinbanan upp till Piz La Ila och sedan gick en lång tur uppe bland topparna innan vi åkte ner igen. Vyerna mer storslagna, bättre väder och bättre vandringsleder. Som ni ser och förstår kände vi oss som familjen von Trapp...

Även om det är skönt att vandra bland bergen njuter jag faktiskt ännu mer av dem nere från dalen. De är så imponerande när man ser dem nerifrån mot en knallblå himmel med enstaka vita molntussar. Och så de typiska alpstugorna som ligger utslängda på gröna frodiga ängar. Det är som att promenera omkring i ett vykort.

Annars känns det inte speciellt italienskt här utan mer "alpiskt". Det känns som kulturen i alperna är väldigt snarlik oavsett vilket land man råkar vara i.