Far, jag kan inte få upp min kokosnöt...

I den här delen av världen serveras kokosnötter oftast med sugrör och sked.  Först suger man i sig kokosvattnet och sedan kan man ganska enkelt karva loss den tunna och ganska mjuka hinnan av omoget fruktkött. 

Det är så kallade "young" eller "fresh", det vill säga omogna, kokosnötter som inmundigas på detta vis. De plockas genom att man skickar upp en vältränad makak i palmen där den snurrar på nötterna tills de ramlar i backen. Har man ingen makak får man helt enkelt klättra upp själv om man vi ha några omogna kokosnötter. För vår del har vi åtminstone två uppenbara talanger för kokosnötsplockning i vår familj. 

Ärligt talat tycker jag inte att de omogna kokosnötterna smakar nåt vidare gott. Kokosvattnet smakar mest unket och fruktkötten har en något otrevlig konsistens. Nej, det finns betydligt bättre sätt att förtära dessa bowlingklot till nötter på. 

Det var vår granne, en mogen (jag vill inte skriva äldre då han trots allt är i samma ålder som vissa till oss närstående släktingar...) man från Australien, som häromdagen gjorde ett spontanbesök hos oss med en kokosnöt under armen. Han berättade att han har som vana att ta ett tidigt morgondopp och på väg tillbaka till brukar han plocka nån kokosnöt som fallit under natten. Han undrade om vi ville ha nöten. Ja, tack gärna! Ehhh... men hur gör man för att få upp den? Mannen gav oss en kort beskrivning och sen var det bara att testa. 

Kokosnöten har några mörkare runda fläckar i ena ändan (kanske alltid tre?). De är mjuka och kan enkelt skäras upp med en vass kniv. Nu kan kokosvattnet hällas ut och ner i ett glas eller direkt i munnen om man så vill. Jag tycker för övrigt att kokosvattnet smakar unket även nu. När man kommit så långt hamnar kokosnöten i kylen och där får den ligga tills den är ordentligt kall. Då tar man ut den och utsätter den för trubbigt våld, som obducenten skulle ha sagt. Av egen erfarenhet vet jag att en betongpelare duger alldeles utmärkt. Och voilà, i händerna får man då kalla skärvor med härligt vitt fruktkött.

Man kan givetvis gnaga fruktköttet direkt från skärvorna, men om man inte vill ha tänder med sig hem i en påse rekommenderar jag att man istället skär nötköttet i tunna skivor med en vass kniv. Dessa skivor avnjutes sedan väl kylda på terassen. 

Hanalei Garden på Koh Samui

Vi lämnade Thansadet i morse med en svag känsla av att vi nån gång kommer att återvända. Thansadet var nämligen i vår smak, även om det kunde blir i mesta laget av människor mitt på dagen. Då kom det nämligen dagsutflyktsbesökare både med båtar och mopeder. Speciellt båtarna var lite störande. Men på förmiddagarna och sena eftermiddagar/kvällarna var det hur lugnt och skönt som helst. Då var det bara vi som bodde på stranden som var på plats, och vi var inte många. Men man ska nog passa sig för att åka dit under den riktiga högsäsongen som snart drar igång.

Det visade sig det gick en liten båt direkt från Thansadet till norra delen av Koh Samui. Oerhört praktiskt eftersom det var dit vi skulle idag. Så redan strax efter lunch var vi på plats på Hanslei Garden som ligger på stranden Baan Tai och stranden ligger i sin tur på norra Koh Samui. 

När vi steg av båten så kändes det inte så bra. Alldeles för mycket trafik, människor, affärer, barer, ljud och annat som en stor turism drar med sig. Dessbättre visade sig Hanalei Gardens ligga i ett undanskymt och bortglömt hörn av ön (visade och visade, vi hade ju gjort ordentlig research innan vi bokade). Man kunde riktigt känna hur lugnet lägrade sig när vi svängde av stora vägen och då vägen övergick från asfalt till grus och för att till sist bara bli ett par hjulspår.

Vi bor i en tvårumsstuga med ett litet kök och vardagsrum. Väldigt fint och väldigt gott om plats med våra mått mätt. Helt klart högst standard på denna resan. Avigsidan är att vi inte har havsutsikt och säkert har 75-100 meter till havet (dagens I-landsproblem). Stranden är ganska liten och det finns en hel del koraller, men rakt nedanför oss är det korallfritt och väldigt badvänligt. Detta var vi förstås inte sena att utnyttja.

En idiot till fransman

Vi har haft vår rutt klar länge; Na Dan - Koh Phangan - Koh Samui - Na Dan igen. Sen gällde det att hitta bra boende på dessa platser och speciellt på Na Dan var det inte helt enkelt. Dels skulle de uppfylla våra krav nåt sånär och dels finns det inte så mycket att välja bland på Na Dan Beach (nästan inget faktiskt). Vårt val för första tillfället på Na Dan var ju hos Bungalowtanten och som ni vet blev det hur bra som helst. Vår andra period på Na Dan tänkte vi bo några kilometer längre norrut på ett franskägt ställe som heter Leeloo. 

Det visade sig att det vara svårt att boka boende på Leeloo då de inte svarade på våra mail. Vi trodde det var något som var galet så till slut ringde jag dit och fick tag i ägaren. Jo, visst han hade precis läst våra mail och var just på väg att kolla tillgängligheten. Han lovade att svara inom några minuter. De minuterna blev till dagar, men till sist kom beskedet att de hade en bungalow till oss de dagar vi önskade. Bra! Vi bad om en bokningsbekräftelse, betalningsvillkor och annan info kring hur vi skulle betala. Inget hände. Efter ytterligare ett samtal och ytterligare ett gäng dagar ramlade den önskade informationen till sist in. Betalningen skulle ske via PayPal och detaljerna skulle skickas till oss en månad innan vår ankomst.

För knappt två veckor sedan passerade vi det datum då vi skulle få betalningsinformationen. Föga förvånande hände ingenting. Nada. Zero. Nichts. Vi lät några dagar passerar, och sen några till. Fortfarande inget. Vi skickade då ett mail för att be om att få infon och först då kom ett livstecken. Hoppsan, det fanns visst ingen bungalow till oss de önskade dagarna. Tack så jävla mycket! Han undrade istället om vi kanske kunde tänka oss att bo några dagar på hans andra ställe några kilometer inåt land? Den franske idioten skyllde på nåt med booking.com, men då vi bokade direkt via telefon och mail tror jag inte ett smack på det. Jag tror det snarare beror på att han är en inkompetent jubelidiot. Vi var ju inte så sugna på att bo inåt land, men några nätter kunde vi tänka oss om det sedan var ledigt i bungalown på stranden. Efter ytterligare nåt mail visade det sig att det inte fanns en enda natt till oss vid stranden. Undra när han hade tänkt att berätta det för oss om vi inte tryckt på? 

Jaha, vad gör vi då? Na Dan kryllar ju inte direkt av bungalows att bo i. Vi slängde iväg ett mail till vår kompis bungalowtanten och givetvis såg hon till att fixa ett par bungalows till oss. Bungalowtanten kan man lita på och nu vet vi att vi kommer att få en bra avslutning på resan.

Vad beträffar idioten till fransman så har han klart och tydligt fått veta vad vi tycker och tänker om honom. Vi bad honom kort och gott att fara och flyga. Dessutom kommer det att komma ett par omdömen på Booking och på Tripadvisor för att varna andra resenärer; åk aldrig till Leeloo!

Våra små kompisar

Vi bor precis där djungeln slutar och stranden tar vid. Där tjock och frodig grönska blir varm och gyllene sand. Det är nåt speciellt med att lyssna på vågorna och djungelns ljud. Men det där med att bo mer eller mindre i djungeln har ju sina sidor. Vi är ju inte direkt ensamma för att uttrycka sig milt. Djungeln har nämligen en hel del permanenta invånare och ibland passar de på att göra hembesök. Som tur är lider vi (med nåt undantag) inte av några större fobier mot diverse kryp och andra djur. 

Den vanligaste besökaren är nog de små ödlorna. Dom finns överallt, hela tiden. Men man ser dem oftast bara när de rör sig. Däremot lämna de tydliga spår efter sig överallt. Ödlorna är ganska kul att titta på när man väl får syn på dem och de är ju helt harmlösa. De gör inte en fluga förnär... eller, jo, det gör dom ju faktiskt. Sen har vi de lite större ödlorna som pilar fram över sanden.

Jag är förste kryphanterare i familjen, men de långa tusenfotingarna (5-7 cm) börjar även min bättre hälft att förlika sig med. Men allt som oftast hör jag ett, i och för sig behärskat, rop: "Marcus, kom! Ta en sko med dig". Beväpnad med en flip-flop antar jag stridspostion mot en sex- eller åttabent motståndare. Sex ben betyder oftast skalbagge model stor, åtta spindel model ännu större. 

Häromkvällen när barnen skulle lägga sig tog en av de stora grabbarna sitt lakan och ut föll ett kryp. "Kom pappa, jag har skaldjur i sängen!" Föga förvånande var det varken en räka eller en krabba utan en större skalbagge. Jag är inte tillräckligt bekant med dessa krabater (ännu) för att kunna avgöra om det var en kackerlacka eller nån annan större släkting. Hur som helst gick skalbaggen segrande ur just den striden, eller "den sprang ut" som vi valde att formulera det.

Myror finns i alla tänkbara färger, storlekar och modeller från knappt synliga små svarta saker till gigantiska pissmyror. Just pissmyrorna är Vidar inte direkt kompis med efter att ha blivit biten (eller vad de nu gör) några gånger. När det händer har han en bestämt uppfattning om vad konsekvenserna bör bli. "Pappa ska skälla på myrorna! Myrorna får INTE bita Vidar!" Som ansvarskännande förälder gör jag givetvis som han vill. "Fy, dumma myra! Inte bita Vidar!" Då är genast allt förlåtet. 

Klockan 6 varje morgon har vi en groda som börjar kväka. Det låter som om den sitter under sängen, men mer troligt är just under vår bungalow. Vi har aldrig fått syn på den (ok, jag har aldrig gått upp klockan 6 för att leta upp den), vilket är synd då jag skulle vilja förklara att den väcker oss en timme för tidigt. 

Sen finns det naturligtvis en stor mängd flygande bekantskaper. Det är flugor i alla storlekar, mer eller mindre färgglada fjärilar, myggor som efterlämnar ett och annat kliande bett och en massa annat som jag inte ens vet vad det är. Kanske lika bra det. 

En dag på Thansadet Beach

Strax efter klockan 7 på morgonen ringer klockan. Ibland är det den riktiga klockan, ibland är det den sparkande varianten som även kallas för Vidar. Se till att man själv och alla telningar får på sig ett par shorts och en t-shirt. Ut och kolla vädret. Sen kommer dagen första beslut. 50 m åt höger eller 50 m åt vänster? Oavsett val blir det frukost 50 m bort. Ägg, bacon och kaffe till den äldre generationen, pannkakor till den yngre.

Badbyxor på och vi är redo för förmiddagspasset. Simning och bad är två givna aktiviteter som blandas upp med läsning. 

Det är en strykande åtgång på böcker. Samtliga fyra läskunniga klipper var sin bok på ett par dagar, så det är tur att vi har många lånekonto på diverse bibliotek. Ibland slänger vi in lite andra aktiviteter som klättrade bland stenar, upptäcktsfärder upp på kullarna eller dämmande i bäcken.

Siesta. Den yngste av oss sover en liten lur medan vi andra spelar Fia eller Uno på verandan. Jag brukar komma sist, men ja e int bitter...

Lunchen intas ofta uppe på kullen så att vi kan njuta av såväl mat som utsikt.

Dags för eftermiddagspasset. Och det... Tja, det ser precis som förmiddagspasset. Efter en dusch är vi redo för middag. Samma  beslut som till frukost. Höger eller vänster? Gott blir det oavsett.

När barnen somnat slår vi oss ner i strandstolarna på verandan eller i sanden. I mörkret lyssnar vi till ljudet av vågorna som blandas med ljudet från djungeln. Vi är varandras enda sällskap om man bortser från var sin god bok och vetskapen om att i morgon blir det precis som idag.

Thansadet Beach

När vi kom till Na Dan för sisådär 11-12 dagar sedan utbrast jag "vilket ställe!". Nu har vi kommit till Thansadet Beach på Koh Phangan, och nu utbrister jag:

Vilket ställe!

Detta verkar nämligen också vara ett fantastiskt ställe, men av helt andra skäl än Na Dan. Det är inte mycket som dessa två ställen har gemensamt. Här finns ingen lååång ödslig strand, utan Thansadet är istället en liten bukt och stranden mäter inte mer än cirka 150 meter. Ner mot stranden störtar djungeln brant och där det är möjlig (och även där det är omöjligt vad det verkar) ligger en unik liten bungalow fastklängande vid en klippa. Här är fler turister än vad vi såg på en hel vecka i Na Dan. Nu säger det i och för sig inte så mycket för även på Thansadat är det faktiskt riktigt tunnsått med turister. Jag räknade till cirka 25 solande och badande personer mitt på eftermiddagen, men på förmiddagar och kvällar är det betydligt färre. Det ska tydligen finnas 50 bungalows gömda i djungeln och längs klipporna, men jag tror inte att mer än 15 är uthyrda. Hur som helst är detta en riktigt cool plats.

Vi bor på ett ställe som heter Mai Pen Rai och det betyder tydligen "inga bekymmer" på thai. Verkar vara ett väldigt passande namn. Alldeles intill stranden ligger några större bungalows och i en sån huserar vi. Enkel, men ren och fräsch precis som vi vill ha det. Och utsikten från verandan går det ju inte att klaga alltför mycket på.

Detta är definitivt mer turistifierat än vad vi brukar söka efter, men det är mycket snyggt gjort. Det andas hållbar turism lång väg och det beror troligen på att vi är mitt inne i ett naturreservat. Anledningen till att detta är ett naturreservat är att en flock kungar tydligen har karvat sina initialer på en stenbumling i närheten. Så nu ska vi hitta en lämplig sten och på den rista "JordenResaRunt was here".

På återseende, Na Dan

Vi återvänder aldrig eller mycket sällan till samma resmål. Generellt sett är vi av åsikten att det finns så många spännande ställen på det här klotet att upptäcka att det är slöseri att åka till samma ställe två gånger. Men när det gäller Na Dan är nog beredda att göra ett undantag. Här har vi nämligen hittat ett guldkorn som passar oss som handen i handsken. Här finns lugnet, stillheten, den öde stranden, de varma baden, den goda maten, de trevliga människorna. Ja, egentligen allt vi letar efter. 

Det enda negativa med Na Dan är att vår ankomst verkade sammanfalla med en invasion av bitska strandflugor. Efter några dagar avtog mängden flugor och vi lärde oss vart man inte skulle befinna sig och när man inte skulle vara där. När det var avklarat fick vi nöja oss med att slåss mot de vanliga myggen, men det är mer överkomligt.

Stället vi bor på heter Baanchaylay och vi trivs utmärkt. Vi har två bungalows nära stranden (om vi kommer hit igen ska vi be om nr 1&2, för då kommer vi säker 15 meter närmre havet) och de är små och enkla, men fräscha. Tanten som bossar här har ju varit ett stående inslag här på bloggen under namnet bungalowtanten. Idag är inget undantag och naturligtvis handlar det om mat. Igen. 

När bungalowtanten lagade Tom Ka Gai till oss häromdagen kokte hon ris som om det vore till ett helt kompani. Alltså blev det ris över och vad gör man med det? Jo, man gör mer mat till de där trevliga västerlänningarna som man inte begriper vad de säger! Så idag bjöds vi på en fantastiskt god Kao Pad Goong (med reservation för stavningen - jag är nämligen ännu sämre på thai än vad tanten är på engelska). Kao Pad Goong är för oss vanliga dödliga mer känt som "flied lice" eller stekt ris. Återigen en pyttipanna-variant, men nu med ris. Bungalowtanten hade som sig bör haft i ägg, lök och salladslök. Och för att fullborda det hela hade hon även i räkor. Mycket gott!

Hon var nog orolig för att det inte skulle räcka så hon slängde ihop en Tom Yam-soppa med stora fina räkor och till det ett gäng friterade räkor när hon ändå var igång. De Tom Yam-soppor jag tidigare smakat har varit hiskeligt starka, men det var inte denna. Istället påminde den mycket om Tom Ka Gai, men utan kokosmjölk. Så det blev alltså en riktig lyxmiddag för oss under vår sista kväll på Baanchaylay. För i morgon drar vi nämligen vidare och det är Koh Phangan som är nästa anhalt. 

Na Dan är vi trots det inte klara med för redan om en knapp månad är vi tillbaka, men då 3-4 km längre norrut. Återstår att se om det stället kan trumfa Baanchaylay. Och även därefter kan jag mycket väl tänka mig att vi kommer att återvända till Na Dan. Så bra är det nämligen här.