Bottle Beach

Vi har varit på Bottle Beach i två veckor, men i morgon är det slut för denna gång. Får då bär det iväg tillbaka till Na Dan och till bungalowtanten. Men innan dess tycker jag det kan vara på sin plats att nämna några ord om Bottle Beach. Det har ju nämligen inte blivit så mycket av det, mest beroende på att jag fick oväntat och ovälkommet besök i magen. 

Hur som helst, Bottle Beach ska tydligen ha fått sitt namn av att stranden (eller kanske hela bukten) ska se ut som en flaska. Man kan ju lugnt konstatera att man måste ha druckit en hel del av det starka i flaskan för kunna se nån sån liknelse. Stranden är i mina (nyktra) ögon svagt bågformad, kanske 500 meter lång och omgiven av djungelns grönska. Det är långgrunt och sanden är härligt sammetslen. 

Längs med stranden finns fyra olika boenden med tillhörande restauranger. Vi bor längst västerut hos Smile. Där har vi en stor bungalow i två plan. Den känns inte helt färdig och den så kallade elektrikern som de använt var nog både blind och hög på LSD. Men utsikten kan man inte klaga på.

Så här ser bungalowen ut från stranden

I mitten av stranden ligger Bottle Beach Resort och Haad Khuad Resort. På den sistnämnda äter vi vår flesta måltider då vi helt enkelt tycker att de har godast mat. Längst bort ligger sedan Bottle Beach Resort 2 (vilken livlig fantasi de har...) och där är det mestadels gamla bungalows av låg standard. Men trots det är BB2 ett viktigt ställe. Där finns nämligen strandens överlägset bästa kaffe, så det blir ett besök om dagen.

Bottle Beach är ett trivsamt ställe, men det stora problemet är att ta sig hit. Ett alternativ är att köra norrut på ön tills vägen tar slut, sedan fortsätter man 3 km till på nåt som de faktiskt kallar för väg. Man kan definitivt diskutera om det är en korrekt benämning. På vägen hit körde vi förbi ett par som slet med en vespa upp en brant backe. Vår chaufför bara skrattade och skakade på huvudet. Vi får se om paret med vespan fortfarande kämpar när vi åker iväg i morgon. Inte helt osannolikt, men mer sannolikt står nog bara vespan kvar.

Det andra alternativet är såklart med båt. Och det är strandens största problem. Fina dagar blir det många båtar och det är inte så mysigt att bada inklämd i bensinångorna mellan ett par båtar. De borde avgränsa ett område som båtarna får köra in i (som på Koh Lipe - inga jämförelser i övrigt). Det hade gjort baden ännu trevligare.

Men större delen av tiden är det ett fridfullt ställe och man blir ju inte direkt nersprungen av horderna, men lika stillsamt som på Na Dan är det naturligtvis inte. Såvida inte nåt revolutionerande hänt på Na Dan, men det lär vi i så fall bli varse i morgon.

Klätterapor

I ena änden av stranden här vid Mai Pen Rai mynnar en liten bäck. Nu är den åtminstone liten, under monsunen för ett halvår sedan var den stor nog av svepa med sig delar av det som då var ställets reception och restaurang. 

Följer man bäcken uppströms lite drygt 100 meter kommer man till några mindre vattenfall. Fortsätter man sedan ytterligare 5-700 meter uppströms så kommer man fram till ytterligare några fall. När det är lite vatten (som nu) är det ett perfekta utflyktsmål för barn med mycket energi i benen. Det är nämligen som gjort för att klättra på klipporna och det är ett stort nöje för små barn, större barn och vuxna barn. 

Klipporna har slippas någorlunda jämna av monsuner och åter monsuner genom årtusendena. Det gör klipporna väldigt klättervänliga och det ger också ett hum om hur väldigt mycket vatten som brukar passera genom fallen när det är monsun. Som vanligt känner man sig ganska liten när man ser så tydliga bevis för naturens kraft och ålder.

Inga bekymmer, eller...

Vi har nu kommit fram till Mai Pen Rai igen, vi var ju här också förra året. Mai Pen Rai ska tydligen betyda "inga bekymmer". Eller  åtminstone nåt åt det hållet. Men i år visade det sig att namnet inte var riktigt med sanningen överensstämmande.

I strandens ena ända mynnar en liten bäck och byggt halvvägs ut över bäcken ligger receptionen och en av de två restaurangerna som hör till Mai Pen Rai. Redan i vintras när vi i media kunde läsa om de kraftiga oväder och de ofantliga mängder regn som Koh Phangan och Koh Samui fick funderade vi kring hur det skulle gå för Mai Pen Rai. Speciellt receptionen/restaurangen ligger ju väldigt utsatt och detsamma gäller även en del bungalows som klamrar sig fast på bergssluttningen. När kom hit fick vi svaret. 

Receptionen/restaurangen över bäcken fick tydligen så mycket stryk i ovädret att den numera är alltför långt ut över bäcken (eller kanske till och med i bäcken) och är därmed nu helt avspärrad. Istället har all verksamhet flyttat till den andra restaurangen mitt på stranden. Denna restaurang har därför byggts ut något och fått lite av ett ansiktslyft. Men det innebär också att det blir mer folk där eftersom allting nu ska skötas och alla nu serveras från ett och samma ställe. 

Redan i fjol var tillgången till wi-fi högst begränsad då det bara fanns vid receptionen och inte alls under de förutbestämda perioder då generatorerna stod stilla (ingen el, ingen wi-fi). Eftersom receptionen nu befinner på tok för långt ut i bäcken finns det ingen wi-fi alls. 

Men mänsklighet har ju faktiskt lyckats överleva in i 2000-talet utan Wi-fi, så vi hade förmodligen överlevt alldeles utmärkt utan wi-fi i ett par veckor. Det absolut största problemet hade säkerligen varit bristen på böcker till barnen. En Algot och en Svante utan en stor daglig dos läsning hade nog påmint svagt om heroinister på torken. Detsamma gäller i ärlighetens namn även deras föräldrar.

Nu finns det en lösning på problemet i och med att en av restaurangerna som ligger uppe på berget har fungerande wi-fi. Så vi får helt enkelt se till att masa oss upp dit ett par gånger i veckan så att vi kan fylla på förrådet med böcker. Och därmed var dagens I-landsproblem ur världen.

Thansadet Beach

När vi kom till Na Dan för sisådär 11-12 dagar sedan utbrast jag "vilket ställe!". Nu har vi kommit till Thansadet Beach på Koh Phangan, och nu utbrister jag:

Vilket ställe!

Detta verkar nämligen också vara ett fantastiskt ställe, men av helt andra skäl än Na Dan. Det är inte mycket som dessa två ställen har gemensamt. Här finns ingen lååång ödslig strand, utan Thansadet är istället en liten bukt och stranden mäter inte mer än cirka 150 meter. Ner mot stranden störtar djungeln brant och där det är möjlig (och även där det är omöjligt vad det verkar) ligger en unik liten bungalow fastklängande vid en klippa. Här är fler turister än vad vi såg på en hel vecka i Na Dan. Nu säger det i och för sig inte så mycket för även på Thansadat är det faktiskt riktigt tunnsått med turister. Jag räknade till cirka 25 solande och badande personer mitt på eftermiddagen, men på förmiddagar och kvällar är det betydligt färre. Det ska tydligen finnas 50 bungalows gömda i djungeln och längs klipporna, men jag tror inte att mer än 15 är uthyrda. Hur som helst är detta en riktigt cool plats.

Vi bor på ett ställe som heter Mai Pen Rai och det betyder tydligen "inga bekymmer" på thai. Verkar vara ett väldigt passande namn. Alldeles intill stranden ligger några större bungalows och i en sån huserar vi. Enkel, men ren och fräsch precis som vi vill ha det. Och utsikten från verandan går det ju inte att klaga alltför mycket på.

Detta är definitivt mer turistifierat än vad vi brukar söka efter, men det är mycket snyggt gjort. Det andas hållbar turism lång väg och det beror troligen på att vi är mitt inne i ett naturreservat. Anledningen till att detta är ett naturreservat är att en flock kungar tydligen har karvat sina initialer på en stenbumling i närheten. Så nu ska vi hitta en lämplig sten och på den rista "JordenResaRunt was here".