Fantastiska tempel

Vi blev tämligen omgående på det klara med att när man ska besöka templen utanför Siem Reap göra man lämpligen det tidigt. Då är det dels inte så varmt och dels hinner man före den värsta anstormningen av turister. Så vi bokade en egen tuktuk för att ta oss runt bland templen med start klockan 7 på morgonen. Det var den lätta biten. Den svåra var att bestämma vart vi skulle åka. Angkor Wat är nämligen, även om det är störst och mest välkänt, långt ifrån det enda tempel häromkring som är värt ett besök (det finns ca 70 större tempel och flera hundra mindre). Efter en stunds velande kom vi fram till en trestegsraket för våra tre dagar här. Grundtanken är att vi trappar upp upplevelserna dag för dag för att kulminera sista dagen med soluppgång över Angkor Wat.

Så fyllda av förväntningar intog vi våra platser i vår tuktuk och tog sikte mot Ta Prohm. Det speciella med just Ta Prohm är att man medvetet försökt bevara det så som det var när fransmännen på 1880-talet återupptäckte det efter drygt 400 år i glömska. Det innebär att naturen till stor del återtagit templet från människorna.

Ta Prohm är också känt för att ha varit inspelningsplatsen för filmen Lara Croft - Thomb Raider med Angelina Jolie. Vi har visserligen inte sett filmen, men vi hade inga som helst problem att njuta av platsen ändå. Det är helt enkelt en fantastiskt plats och vart man än vände sig fanns det massvis av motiv värda att föreviga. 

Därpå åkte vi vidare till tre mindre tempel. Först ut var Banteay Kdei som blivit mer restaurerat och framförallt var det de många utsmyckningarna som imponerade på oss. 

De två följande templen (Pre Rup och East Mebon) var av en helt annan karaktär. Mer storskaliga och storslagna. Och högre. Det blev många trappsteg i hettan.

Det var också hettan (ca 37 grader) som gjorde att vi avslutade dagens tempelskådning efter lunch. Vi var väldigt nöjda med vår förmiddag bland de helt enastående byggnaderna och ruinerna. Även barnen tyckte att det var spännande och intressant och det fullkomligen sprutade frågor från de två extremt vetgiriga och snart sjuåriga lintottarna. Vi köpte en bok om templen så nu har jag och Matilda ett styvt jobb att göra för att läsa in oss så vi kan svara på åtminstone en del av frågorna som kommer de två kommande dagarna. Eftermiddagen ägnades åt välförtjänt återhämtning på hotellet med bad i poolen.

Dagen avslutades med en riktigt bra middag på andra sidan kvarteret. Den klart bästa maten vi ätit sedan Koh Lanta för en knapp månad sedan. Den khmerska maten har hittills imponerat. Den påminner mycket om den thailändska men kanske inte riktigt så stark och så är den väldigt vackert presenterad. Till maten dricker vi massvis av vatten, men vi som har åldern inne och smak för maltdrycker (det vill säga jag) unnar oss en öl. När såg ni förresten en sån här öppning senast?

Mitt spontana intryck av Kambodja består. Det är som en oslipad, lite ruffigare och lite mindre tillrättalagd variant av Thailand. Vänliga människor och man bemöts alltid av ett leende. Vi gillar det. Mycket. Och just nu känns det lite trist att vi inte ska vara i Kambodja längre tid. Men det ligger säkerligen kvar, så vi får helt enkelt utforska mer av landet vid något annat tillfälle.

Papper, papper och åter papper

Ah, det är skönt att luta sig tillbaka och sätta sig på hela ryggen i sängen efter en lång dags resa. Denna gång till Siem Reap i Kambodja.

Eftersom vi bokade flygbiljetterna dagarna efter Air Asias stora krasch bokade vi med ett annat bolag. Via Ho Chi Minh i Vietnam. Vi var i väldigt god tid på flygplatsen i KL och vid incheckningen uppstod ett mindre palaver innan alla hade förstått vår resrutt. Vi fick visa diverse flygbiljetter innan de var övertygade om att vi inte skulle bryta mot någon visumregel i något land. Men iväg kom vi. Resan flöt på smärtfritt tills vi började närma oss Siem Reap. Det var då den började. Pappersexercisen. 

På planet fick vi två olika lappar att fylla i. Det var inrese- och utresebevis till immigrationskontrollen samt förtullningsinfo till tullen. En uppsättning papper per person. Det var passnummer, adresser, ålder, kön, inreseplats, flightnummer och allsköns andra mer eller mindre ointressanta uppgifter. I princip samma information på båda lapparna. Vi skrev så att pennorna glödde och fick alla 10 lapparna ifyllda och klara precis innan landning. Puh!

Vi släntrade av planet i den 33-gradiga hettan och tog sikte mot ankomstterminalen. Det visade sig snabbt att man inte blev insläppt utan en ifylld hälsodeklaration. Nya lappar. Samma info att fylla i igen plus ett kryss i rutan som intygade att vi var friska som nötkärnor. Allt gånger fem naturligtvis. De ifyllda hälsodeklarationerna lades i en låda. De kommer förmodligen eldas upp på nästa grillfest.

In i terminalen för att leta upp kön för att skaffa oss visum. 10 minuter senare var det vår tur. "Visa application, please" sa mannen i uniform. Tja, vi har skrivit 15 lappar. Ta den som passar bäst. Nähä, ingen lapp föll mannen i uniform i smaken. Nya lappar. Samma information och naturligtvis gånger fem. Skrivkramp i handen och sist i kön igen. Suck! Nu gick det bättre och efter en stund i ytterligare en kö fick vi våra visum. Hög tid för nästa kö. Nu skulle en annan man i uniform titta på passen vi just fått tillbaka och stämpla på våra visum. Han upplyste oss också om att han tyckte att han var värd lite dricks för besväret. Eller muta om man på ett mer cyniskt humör. Han fick några malaysiska ringit som jag hade kvar. De var ändå värdelösa för oss. 

Efter att vi hämtat vårt bagage var det bara tullen kvar. Där fanns inte en käft. Bara en låda att stoppa sin förtullningslapp i. Tullen ska tydligen också ha grillfest...

Jag blir smått nipprig av sån extremt uppenbar ineffektivitet. Min lilla stackars föräldralediga hjärna ser otal av möjligheter att effektivisera och rationalisera. Men å andra sidan skapar det arbetstillfällen i massor.

Nåja, vi hann en kort tur ut på stan för middag innan vi störtade i säng. Vi har aldrig varit i Kambodja förut och spontant känns stämningen ungefär som i Thailand men lite råare och skabbigare. Men jag trivs med den atmosfär som verkar finnas och har en positiv känsla i kroppen för Kambodja.

En liten missräkning är att vi lyckades träffa det khmeriska nyåret. Attan, att vi inte hade det med i beräkningarna! Å andra sidan visste jag inte att det fanns ett khmeriskt nyår. Hursomhelst så innebär det att det är massvis av inhemska turister här, men det kulminerade tydligen idag och kommer nu minska gradvis. Så nu ser vi fram emot att utforska några av alla   magnifika tempel häromkring de närmsta dagarna.

En höjdare!

Den tredje och sista dagen i Kuala Lumpur hade vi egentligen inte mer planer för än att fira min och Marcus födelsedagar med en god lunch. Vi startade dock dagen också med god mat, på ett café som heter Living Food. De har inte bara raw food där, men all mat lagas från grunden och med till stor del ekologiska ingredienser, så det är riktigt bra mat och ganska långt ifrån vad vi ätit den senaste tiden... Vi tog in lite olika rätter som vi delade på; ost- och svampomelett, jordgubbs- och blåbärspannkakor, french toast med äpple och kanel samt chokladkaka och morotskaka med cashewgrädde. Det mesta de serverar är glutenfritt, så iallafall i det avseendet var kakorna ett bra val. ;-) Smakmässigt också, för all del. :-)

Vidar höll sig nöjd både länge och väl med de leksaker caféet tillhandahöll och Svante och Algot har fått ett nytt spel till paddan (modern variant av labyrintspel), så vi kunde sitta kvar i lugn och ro en ganska lång stund. När springet i benen började komma återvände vi till lekplatsen i KL City Center Park, där vi var igår också.

Dagens lunch intogs på Strato; bakfickan till Cantaloupe, som är en italienskt fine dining-restaurang. Strato ligger på 23:e våningen i en skyskrapa, så utsikten kunde vi inte klaga på. Det är budgetvarianten för att få schysst utsikt; betala för maten på en bra restaurang, istället för att lösa dyr entré till någon utsiktsplattform. Tvårätterslunch för fyra, inklusive vin och kaffe till de vuxna kostade oss ca 900 kr, jämfört med 600 kr för att åka upp i Petronas Towers, så i princip fick vi en finlunch för 300 spänn. :-)

Maten var väldigt god; jag åt en linssoppa med ankbacon och parmesanost till förrätt och stekt torsk med linser och gremolata till huvudrätt medan Marcus och de stora killarna åt fettucine med räkor och friterad kronärtskocka till huvudrätt och apelsinblomskaka med hallon till efterätt. 

Ett glas vitt vin satt som en smäck till; första glaset sen flygresan till Thailand för 2.5 månader sedan. Ordentligt kaffe fick vi också, efter lång tid med huvudsakligen pulverkaffe, bortsett från några få undantag. Och så bara en sådan sak som att få äta med ordentliga bestick med lite tyngd i; konstig känsla när man ätit med aluminiumbestick under lång tid.

Vi avrundade dagen och besöket i KL med en promenad genom parken och ett snabbt besök i ett köpcenter. Nu väntar nya äventyr!

Hårfint

Efter att ha varit på resande fot i två och en halv månader började tre av oss se ut som risbuskar i håret. (De andra två har inget hår! :-D) Jag vågade inte testa någon frisör i Thailand, men här i Kuala Lumpur känns det lite mer civiliserat på frisörsfronten och vi hade dessutom fått en rekommendation, så det var dags.

Efter hårtvätt fick jag en tjusig "mössa" på huvudet och blev lite nervös, men det var bara för att hålla håret fuktigt medan frisören satte saxen i en annan kund. Svante och Algot blev klippta av en elev, men uppskattade spel på paddan när den andre blev klippt mer.

Till slut blev vi iallafall friserade alla tre och jag känner åter igen mig själv i spegeln.

Inget besök i Kuala Lumpur är komplett utan en tur till tvillingtornen Petronas Towers. De är smäckra och vackra, men snordyra att åka upp i (typ 600 spänn för hela familjen) och då kommer man ändå bara till bron emellan dem, så det hoppade vi över.

Shopping tycks, dömt utifrån antal köpcenter iallafall, vara både nummer 1, 2 och 3 på malajernas topplista över nöjen, så vi tog förstås seden dit vi kommit och gick en sväng i Suria KLCC; köpcentret vid foten av tornen.

 

Det som förvånade oss var att det knappt fanns några människor som handlade i affärerna. Det kryllade av butiksanställda, som det fanns fler av än shoppare. Kanske inte så konstigt med tanke på lönenivån; i en butik sökte de folk och för en heltidstjänst betalade de ca SEK 5 500.- i månaden. Inte så mycket, eftersom prisnivån på det mesta här i KL är nästan som hemma i Sverige, men det gör så klart att man har råd att anställa fler (om nu någon handlar något ;-) ). Det var i princip lika dåligt ställt med antal shoppare i de "vanliga" butikerna såväl som i prestigebutikerna.

På eftermiddagen tog vi en tur till KL City Center Park, för att rasta barnen lite. Hyfsad utsiky från lekplatsen!

Vi bestämde att i KL har vi "semester i semestern", vilket innebär lite mer fika och matmässiga utsvävningar. När man reser så här länge måste liksom en vardag infinna sig även i kosten; de utsvävningar man kanske tillåter sig dagligen under en tvåveckorsresa kan man omöjligt ha under sex månader. Eftersom man inte blir särskilt hungrig i den här värmen fick en fika ersätta middagen; det gäller att prioritera. ;-) (Som sagt; sådana vanor kan man inte ha i sex månader...)

Från sol och bad till storstadspuls

Resan från Langkawi till Kuala Lumpur gick över förväntan. Som vanligt med dessa tre unga herrar kanske ska tilläggas. Och det trots att det var en lång och tröttsam resa. 12 timmar dörr till dörr. En halvtimmes taxi till Kuah, färja i en dryg timme till Kuala Perlis, buss till KL på 8,5 timmar och till sist taxi till hotellet. Puh! Men bortsett från att bussen tog lite längre tid än förväntat har vi inget att klaga på. Bussen var rymlig och behagligt luftkonditionerad. Att barnen skötte exemplariskt har jag ju redan nämnt och det gjorde ju saken lite lättare.

Första dagen i KL tog vi oss till den stora fågelparken, som ligger i Lake Gardens. Massvis av fåglar i alla storlekar och färger. Strutsar, påfåglar, ugglor, örnar, papegojor för att nämna några. Mycket uppskattat hos både stora och små. Speciellt Vidar var i sitt esse med "pippi" överallt. 

Innan vi lämnade Lake Gardens tog vi en titt in i fjärilsparken. Trots att den ena fjärilen var vackrare än den andra och trots den prunkande växtligheten är det starkaste minnet den osannolika hettan. Och den minst lika osannolika fuktigheten. Det räckte vi funderade på att andas så fullkomligt forsade svetten av oss.

Första dagen avslutades med ett besök på ett av KL:s otaliga köpcenter. I detta fall Sungei Wang. Det var förvånansvärt slitet och nedgånget, så det blev inget inhandlat. Bortsett en välförtjänt kaffe på Starbucks...

Det blir en dag på stranden

Det börjar närma sig slutet på vår drygt två månader långa odyssé av sol, bad och vita stränder. Därför passar vi på att njuta av de sista dagarna här på Langkawi med att vara på stranden och bada. Idag körde vi samma koncept som på Marcus födelsedag - lätt frukost på rummet och sen morgonbad under den sköna stilla morgonstunden på stranden.

Laguppställning diskuteras.

Alla jagar bollen.

Spännande att titta på inflygningen till Langkawis flygplats.

Stället vi brukar äta frukost på serverar inte pannkakor, så därför har det blivit ett avbrott i Svantes och Algots långa svit av pannkaksfrukostar. Döm om deras glädje när stället vi åt brunch på idag faktiskt hade pannkakor på menyn! 

Bananpannkakor fanns dock icke, utan man fick nöja sig med (nyzeeländskt) smör eller honung. Svantes favorit var med honung och Algots med smör. Själv fick jag en flashback till barndomens jästa pannkakor med sirap, som stod på middagsmenyn en gång i veckan, alltid tillagade av pappa. <3 

Pannkakorna här kvalade in någonstans i mitten av listan för barnen - tänk så olika samma rätt kan se ut och smaka på olika ställen!

Utflykter på Langkawi

Ibland hittar man nöje i det lilla och ibland i lite större och mer spektakulära sevärdheter. De senaste dagarna har bjudit på båda delarna. 

Häromdagen tog vi en promenad till byns norra utkant. Där hittade vi ett oansenligt litet museum som inte gjorde mycket väsen av sig. Ett museum om ris och risodling. Visst låter det fasligt intressant och spännande? Inte?

Vi läste oss till att de skulle ha kortare guidade turer, men det visade sig att de inte erbjöds. Troligen då det är lågsäsong och vi var de enda besökarna. Nåja, det fick gå ändå och vi löste vanlig enkel entré. Innan vi tittade på risodlingarna gick vi in i själva museet. Det var litet, men välgjort och informativt. Barnen hade massvis av frågor och med hjälp av skyltarna kunde vi svara på många av dem. Väl ute igen tog vi en snabb titt på vattenbufflarna innan vi letade oss ut i risfälten. Vi såg nog minst sagt malplacerade ut för det tog inte lång stund innan en vänlig man stilla undrade om vi ville veta mer om risodling. Ja, det kunde vi ju inte neka till. Finns liksom inte så många andra anledningar att vara där.

Hux flux fick vi vår guidade tur. På bra engelska och med ett sällsynt engagemang tog mannen oss igenom risodlingens ABC. Inte nog med det, han tog oss också ut i örtagården där han visade oss massvis av örter och träd. Med inlevelse berättade han om deras användning, både inom matlagning och medicin. Intressant och spännande? Ja, faktiskt.

Inte fullt så anspråkslöst och desto mer spektakulärt är linbanan upp på en av öns högsta toppar. 15 minuters svindlande färd högt över trädtopparna och sen är man uppe på första stationen. Sen en liten tur till och så är man på den andra toppen på 700 meters höjd. Vyerna är givetvis fantastiska åt all håll.

Med en kort men ganska backig och därmed ansträngande promenad genom djungeln når man Sky Bridge. Det är en hängbro som går i en elegant båge mellan två bergstoppar. Inget för de höjdrädda alltså. Dramatiskt och spektakulärt, så det var väl värt inträdespengen.

Något av det bästa med att resa är de små kulturkrockarna man stöter på. Lunchen idag är ett sånt exempel. Vi åt i en food court vid botten av berget, där linbanan utgår. Det var för övrigt en av de godaste och definitivt den mest prisvärda måltiden vi ätit här. Det visade sig att food courten även fungerade som personalmatsal och vi lyckade hamna i den ände där det var mest anställda som åt. Barnen gjorde stora ögon när de såg att alla åt med händerna. Jag måste också erkänna att, trots att jag inte blev direkt överraskad, det kändes lite udda att se välklädda unga människor sitta i en restaurang och äta ris och curry med högerhanden. Och det var så självklart och den naturligaste saken i världen. Att uppleva världen är aldrig tråkigt.