Flied lice?

Även om Nai Thon är litet finns det en uppsjö av restauranger att välja mellan. Men vilken ska man välja? Tja, det normala är ju att kolla in de olika menyerna. Det kan man strunta i här. Fullständigt. Alla menyer har nämligen mer eller mindre exakt samma rätter. Man vill hitta den restaurangen som gör dem bäst. Vår erfarenhet är att försöka hitta de restauranger lokalbefolkningen äter på. I detta fallet alltså: 

Få thailändska gäster - sämre mat

Många thailändska gäster - bättre mat

Just i Thailand har vi dessutom hittat några andra typiska kännetecken på en bra restaurang:

- Golv av stampad grus eller rå betong

- Inga väggar

- Tak av pressening eller vass

- Plaststolar

- Vaxdukar, gärna med några hål i

- Nakna glödlampor eller ljusrör

- Inga inkastare

Skulle man hitta ett ställe som har alla attributen och om man dessutom skulle skymta en gamla rynkig thailändsk tant med ett brett leende i köket, ja då är det inget att tveka på. Vi har lyckats hittat precis ett sånt ställe bara 100 m från hotellet:

Detta blev direkt vårt stammishak, åtminstone på kvällarna. Tanten i köket kommer så fort hon har tid ut för att prata med barnen. Här i livlig diskusson med Svante trots ingen av dem begriper ett skvatt av vad den andre säger:

Är man mat- och matlagningsintresserad är det alltid intressant att ta sig en titt in i köket. Så jag smög mig till en liten titt i kväll. 

Det. Ser. Inte. Ut. Som. Hemma.

Lite mörk bild, men det är kanske lika bra om hälsomyndighetema råkar följa denna blogg...

Ur detta kyffe med två gasolplattor och vatten från en trädgårdsslang trollar "vår" tant fram fantastisk mat.

Vågar vi verkligen äta här? Ja, jag tror fullt  och fast att risken är betydligt mindre här än på det fina hotellets buffé eller på turistrestaurangen med säsongsanställd personal. Sen minskar man risken ytterligare om man följer några enkla regler:

- Tvätta händerna innan maten. Speciellt på barnen

- Ät varm mat

- Ta bort all is

- Har frukten skal - skala själv

Bara för att skrivit detta blir jag säker magsjuk i morgon...

Hat Nai Thon

Vi valde att stanna några nätter på Phuket för att ge oss alla chansen att komma över tidsomställningen och för hitta in i någon form av vardag. Helt rätt beslut! Och Nai Thon är helt rätt ställe att göra det på. 

Vi fick nys detta stället via Vagabond, där det kallades "Phukets dolda hemlighet", eller nåt liknande med samma andemening. Efter ett par dygn här kan vi konstatera att Vagabond inte var helt fel ute. Nai Thon ligger på nordvästra Phuket och är en sömning liten håla (vilket i vår värld är en komplimang...). Byn ligger i en liten bukt som avgränsas av en liten udde i norr och en i söder. På sluttningarna upp på uddarna ligger stora fina villor som överblickar stranden där de andamanska vågorna sakta rullar in. 

Mellan uddarna går en ganska sparsamt trafikerad väg. Längs ena sidan av den cirka 2 km långa vägen ligger små restauranger, hotell, thai massage-ställen och allt annat som hör en thailändska turistort till. Men i miniatyrskala och kliniskt befriat från nattliv. Längs andra sidan av vägen ligger byns huvudattraktion; stranden. Och den är riktigt bra. Trots att det är högsäsong här nu är det förvånansvärt ödsligt på stranden. Det är gott om plats och det är sällan man hör andra röster

Sanden är ljust, ljust gul, mjuk och knirkar sådär behagligt när man går på den. Även barnens kriterier för bra sand är uppfyllda. Fråga bara Vidar om han tycker den smakar gott...

Det är tillräckligt långgrunt för att Svante och Algot ska klara sig själv oavsett om det är låg- eller högvatten. Svante på väg mot morgondoppet:

Vattnet är turkosblått, klart och så varmt att doppen tenderar att ta runt en timme...

Off we go

Då var vi äntligen där. Vid JordenResaRunts början. Vid det som upptagit så mycket av våra tankar under så lång tid, Det känns väldigt spännande och väldigt konstigt på en och samma gång. Men låt oss ta alltihop i rätt ordning.

I måndags morse la vi den sista handen vid packning och in alles landade vi på cirka 50 kg. När jag tänker på alla pinaler vi har, så förundras jag över hur vi ska klara på oss på dessa 50 kg. Men nåt kommer trots det säkerligen åka ett varv runt jorden och ligga orörd på ryggsäckens botten när vi är hemma igen.

Av alla möjliga transportsätt man välja så tog vi det mest fundamentala först. Apostlahästarna till bussen. Vi kändes oss något malplacerade när vi stretades oss fram i snöfallet.

Sen gick det som på räls. Först bokstavligt till Kastrup och sen bildligt till Heathrow i London. Där hittade vi ett "lekställe" så Svante och Algot fick ut lite av sitt spring i benen.

Nattflygningen till Hongkong gick så bra man kan hoppas på. Vidar sov OK, vi andra lite knackigare. Vidar hann även att kvalitetskontrollera både film- och musikanläggningarna. Däremellan charmade han stolgrannen för glatta livet.

Sista skuttet till Phuket gick sen av bara farten och vi landade runt kl 18 lokal tid på tisdag kvällen. Lite drygt ett dygn efter att vi gav av oss hemifrån. Med hjälp av Vidar fick vi använda oss av fast track vid immigrationskontrollen och slapp därmed den låååånga kön. Bagaget på plats direkt, bara lite blåsta på taxipriset och sen var vi hux flux på hotellet. Det har visserligen sett sina bästa dagar, men ändå helt ok. Men läget är inte ok, det är mer eller mindre perfekt. 

En snabb tur på byn (det går fort!) och lite mat i magen innan hela familjen kraschade i säng. Tja, hela och hela. Det tog några timmar innan Vidar fattade att det var natt och inte eftermiddag...