Två år

​Två år har gått. Två år i pestens tid. För två år sedan tillbringade vi sportlovet i La Mata och då hade det redan puttrat ett tag, men inte tagit fart på allvar. Åtminstone inte i Spanien, och inte i Sverige. Vad som hände sedan vet vi alla. 

I två år har vi därför hållit oss på hemmaplan, om man med hemmaplan inkluderar alla svenska län som vi betat av på dessa två år. Det är trots allt ett avsevärt avstånd mellan Lund och Abisko. Men nu är det dags igen! Två år senare är vi utanför Sveriges gränser igen. Och vi är faktiskt tillbaka i La Mata igen. För dom som sov när Spaniens geografi avverkades i skolan kan jag berätta att La Mata ligger i sydöstra Spanien, en dryg halvtimme med bil söder om Alicante. Ett ordentligt stenkast norr om sin mer kända granne Torrevieja.

Det var lite stökigt innan vi väl kom iväg. Flighten blev senarelagd en dag, vi fick en mellanlandning i Barcelona, vi bokade boende och bil kvällen innan flighten och hälsodeklaration skulle fyllas i. Tur att jag är gift med en riktig reiseleiter… Hälsodeklarationen var förresten lite av ett moment 22. Vi kunde inte checka in på flighten utan hälsodeklaration, och vi kunde inte fylla i hälsodeklarationen utan våra platser på flighten. Och platserna på flighten får man vid incheckningen. Den onda cirkeln var ett faktum. Lysande! Det slutade med att vi fick checka in utan hälsodeklaration och göra den i efterhand. Förslaget från killen i incheckningen var annars att hitta på platsnummer… Låter sådär meningsfullt!

En fördel med att vi hastigt och mindre lustigt fick en mellanlandning i Barcelona var att vi avslutade vår flygning med ett inrikesflyg. När vi kom till Alicante blev vi därmed vinkade förbi kontroll av hälsodeklaration och hälsa. Det sparade vi säkerligen en hel del tid och gråa hår på. Men det visar ju på hur stora hål det finns i systemet med hälsodeklarationerna. 

Hur som helst är vi här nu och vi välkomnades av 23 grader och sol. Riktigt skönt och vi har njutit hela dagen. Visserligen har vår favoritrestaurang lagt ner, men god mat går att få på fler ställen.

Summering i siffror

Jaha, allting har ett slut. Så även vår roadtrip, nu är vi hemma igen och därmed har vår roadtrip nått sitt slut. Jag tänkte försöka mig på att göra en summering av vår roadtrip i form av siffror

715 mil med bil

När vi summerar sträckan som vår pålitliga stålkamrat fraktat oss och all vår packning når vi hela 715 mil. Det är mycket och faktiskt lite mer än vi räknat med. Det är de där ”små” dagsturerna när vi väl är på ett ställe som summeras till fler mil än man tror. Till exempel gav våra tre turer till Abisko från Kiruna 60 mil extra under huven. 

20 landskap 

Eftersom vi körde längs ostkusten norrut och i inlandet och längs västkusten söderut missade vi alltså bara fem landskap. De vi missade är de centralt belägna Närke och Västmanland, de sydöstliga Blekinge och Öland samt Östergötland som vi fuskade oss förbi genom att ta färjan från Visby till Nynäshamn. Men alla dess fem landskap har vi faktiskt besök under det senaste året, så sedan förra sommaren har vi alltså besökt samtliga svenska landskap. Ganska coolt!

277 kilometer vandring

Naturupplevelser har varit i fokus under resan, vilket vi visste och planerade för på förhand. Dels för att den förbannade pandemin tvingat en hel del att hålla stängt (såsom LKAB:s gruvturer och Vasaloppsmuséet) och dels för att vi verkligen ville få uppleva Sveriges mångskiftande natur. Vi har fått uppleva mäktiga vyer, snöklädda fjäll, dånande forsar, vackra skärgårdar, porlande fjällbäckar, fantasieggande klippformationer, resliga raukar, djupa skogar, höga vattenfall och mycket mer. Nästan allt detta till fots och den totala vandringssträckan blir alltså samma som avståndet mellan Lund och Jönköping. Här ett par exempel från två landsändar; Gotland och Abisko:

6 världsarv

Det var inget vi planerade inför resan, utan det slog mig häromdagen när vi besökte Tanums hällristningsområde att vi faktiskt besök 40% av Sveriges 15 världsarv under resan. Utöver Tanum är de vi besökt Hansastaden Visby, Falu koppargruva, Gammelstad kyrkby i Luleå, Höga kusten och Laponia. Upplevelserna av dem är väldigt svåra att jämföra då de är mycket olika till sin karaktär. Men det är kanske det som är själva poängen, annars hade de ju inte blivit världsarv.

4 nationalparker

Trots att naturen varit i fokus under resan har vi ”bara” hunnit med fyra av Sveriges 30 nationalparker under resan. Dom är Abisko, Hamra, Skuleskogen och Kosterhavet. De var alla väldigt fina, men speciellt sticker ju Abisko och Skuleberget ut. 

Vad var då bäst under resan? Ja, det beror nog på vem man fråga. Jag tycker att Slåttdalsskrevan och Abisko hamnar högst på listan och jag får medhåll från min bättre hälft. Så här är ett par bilder på dem:

Men nu är resan alltså slut för denna gången. Den stora frågan är nu vad som blir nästa äventyr?

Bohus-Malmön

Resans sista vandring gjorde vi idag. Det var Bohus-Malmön, en ö söder om Smögen och Kungshamn, som fick äran att stå för finalen. Och vilken final det blev! Inget ont om de andra vandringarna vi gjort i Bohuslän (Ramsvikslandet, Kosteröarna och Fjällbacka), men mer Bohuslän än vad vi fick uppleva på Bohus-Malmön blir det knappast. Det var gamla båtar uppdragna på klipporna, klippor i solsken, vindpinade och rödmålade gamla fiskebodar, fina villor på klippkanterna, segelbåtar både i hamnen och med fulla segel utanför klipporna. Och så vidare, och så vidare.

Ännu flera klippor

Sverige har 15 världsarv på UNESCOS världsarvslista. På vår resa har vi besökt sex av dem och igår var det dags för det sjätte och sista, hällristningsområdet i Tanum. Området innehåller cirka 615 platser med hällristningar utspridda på 41 kvadratkilometer. Men de flesta finns runt några specifika platser och börjar man på Vitlycke museum har man kommit långt. Där finns nämligen Skandinaviens mest kända hällristning; Vitlyckehällen. 

Hällristningarna gjordes på bronsåldern, dvs för runt 3000 år sedan. Man vet inte så mycket om hällristningarna såsom vem som gjorde dem, varför de gjordes och liknande. I Vitlycke finns också vad som troligen är världen mest avbildade hällristning, den finns nämligen på våra femtiolappar.

En dryg halvtimme med båt från Strömstad ligger Kosteröarna, som också inkluderar en av Sveriges 30 nationalparker. Vi lyckades träffa de senaste veckornas bästa väder med ett besök på öarna. Vi spenderade mest tid på Nord-Koster vars natur kändes mest spännande med sin karghet. Insprängt mellan klipporna hittade man små vackra stränder. Och vyerna går inte av för hackor.

Klippor och åter klippor

Bohuslän och Tanum är vårt sista stopp på vår Sverige-roadtrip. Vi bor i en liten mysig stuga i Sannäs (inte Saxnäs som vi också haft ett stopp i, fast i Lappland) några kilometer utanför Tanumshede mot Grebbestad till. Stugan ligger alldeles för sig själv och närmsta grannar är några får. Havsutsikt från uteplats, kök och badrum klagar vi inte heller på. 

Fjällbacka blev vårt första utflyktsmål och visst är det en vacker liten by där den klänger sig fast på klipporna för att inte ramla ner i havet. De har dessutom ordnat det så vist att de har gjorde en välmarkerad led, Vettebergsleden, genom staden och upp på Vetteberget. På så sätt får man enkelt se det mesta och det bästa av Fjällbacka inklusive finfin utsikt från toppen av berget.

Leden gick naturligtvis via Fjällbackas stora sevärdhet; Kungsklyftan. Klyftan är runt 200 meter lång och nån istid har sett till att några riktiga bumlingar till stenar sitter fastkilade som ”tak” i klyftan. Den är också känd från Ronja Rövardotter där den i filmen vikarierar som Vargklämman, dvs sprickan i berget som delar Mattisborgen sedan natten då Ronja föddes. Coolt!

Idag var det dags för lite ordentligt vandring igen. Det blev det en trevlig tur i typisk bohuslänsk natur på Ramvikslandet. Klippor och åter klippor. Och vackert var det. 

Ett par kilometer in i vandringen möter vi ett sällskap. Först tänker jag att barnet i sällskapet är lik en kompis till Algot, för att strax därefter inse att det är han och hans familj. Vad är oddsen för det?

Efter vandringen fortsatte vi till Smögen för en välförtjänt glass. Smögen ligger onekligen väldigt vackert och är vackert. Men det är inte riktigt vår grej att flanera bland hundratals andra turister, bland krimskramsbutiker.

Falu gruva

Vi har hunnit med några Världsarv på denna resa och idag blev det ytterligare ett. Falu koppargruva fick nämligen besök av oss. Vi började med en guidad tur ner i schakten och orterna som användes på 1600- till 1800-talen. Mycket intressant att få en inblick i hur de arbetade i gruvorna för ett antal hundra år sedan och hur viktig gruvan var för Sverige. 

Det var ett hårt och farligt liv, över 800 personer har strukit med genom åren. Då hade de ändå tur för den överlägset största olyckan krävde exakt noll dödsoffer. En vacker dag rasade nämligen ”mellanväggen” mellan två stora dagbrott samman och det som idag är Stora Stöten (det stora hålet på bilden nedan) bildades. Normalt sett jobbade vid den tidpunkt 1000 personer i gruvan, men raset hade den goda smaken att ske på Midsommardagen. En av väldigt få dagar då ingen var i gruvan.

Under sina glansdagar stod gruvan för två tredjedelar av den koppar som användes i Europa. Men det kostade på. När man hör och läser om förhållandena på 1700-talet blir man lite lätt knäsvag. Bara utsläpp och miljöförstöring var enorm. Mänskligt lidande var det inte heller ont om. 

Det var inte bara koppar som utvanns (det började faktiskt ta slut redan på slutet av 1800-talet), utan massvis av annat smått och gott som guld och silver. På slutet innan gruvan lades ner 1992 var det i huvudsak bly och svavel som bröts. 

Innan vi lämnade Falun svängde vi inom Lugnets skidanläggning för att kolla in Mördarbacken. Det är lätt att förstå varför den heter som den gör. Det är brant! Avslutningsvis kan vi konstatera att man måste vara lite lätt dum i huvudet för att bli backhoppare…

Lugna dagar

Vi har varit i Dalarna i några dagar nu. Vi bor i Rättvik, i en ordentligt timrad stuga som byggdes 1975. Sen dess har tiden stått still, åtminstone för vår stuga. Vi som är födda på 70-talet får härliga flashbacks, eller vad vi ska kalla det. Bruna köksluckor, en fantastisk plastmatta i nåt obeskrivbart brunt och grönt mönster, furupanel och furumöbler, lampor med så låg effekt att den knappt är mätbar, konservöppnaren Klara på vägen. Och så vidare, och så vidare. Charmigt på sitt sätt.

Dagarna i Dalarna har varit lugna, till stor del beroende på att vädret inte varit så lattjo-lajbans. Hur som haver, vi började första dagen i Leksand. Det blev några sköna timmar på stranden intill Siljans stilla skvalp.

När det tornade upp sig packade vi ihop våra pinaler illa kvickt. Vi hann lagom till Leksands Knäckebröds fabriksbutik innan det öste ner, men lite proviantering blev det.

Andra dagen hotade vår kompisar i Norrköping med stora mängder regn, så vi stannade i Rättvik. En vandring längs Enån som bara gjorde oss lite blöta på förmiddagen innan vi på eftermiddagen tog oss an Rättviks stora turistattraktion (åtminstone nu när Dalhalla är stängt). Bryggan!

Idag tog vi oss till Mora för att kolla in stan och framförallt målgången för Vasaloppet. Vi gick längs hela upploppet från där skidlöparna svänger in på det vid Zorn-musset till mållinjen vid den lätt igenkännbara portalen.

På eftermiddagen vandrade vi vid Aldersängar, periodvis längs Dalälven. Det var en fin vandring i varierad natur med en hel del spontanstopp för att stoppa i sig blåbär. Med tre kilometer kvar började det torna upp sig (igen). Med 1,5 kilometer kvar var det fortfarande inget regn och vi började tro att vi kanske skulle klara oss. Fel. Helt j-vla tokfel! Himlen bara öppnade sig, åskan dundrade, haglet smattrade. Stigen förvandlades till en bäck. Vi hade fått på oss regnkläderna, men det hjälpte marginellt. Det var som att simma klädsim. När jag hoppade över en av alla pölar tittade Algot konstigt på mig och undrade ”varför hoppar du?”. Bra fråga, jag kunde ju inte gärna bli blötare. 

Ett annan undring vi har efter några dagar häromkring är var allt folk kommer ifrån. Mora, Rättvik och Leksand är visserligen vackra men de påminner ärligt talat mest om tre ordentliga bilköer. Det är bilar precis överallt. Men parkerar man och går en sväng så är det inte mycket folk. Varför sitter alla i bilarna hela tiden? Det är mycket man inte förstår här i livet.