Visby och ringmuren

De flesta associerar Visby med ringmur och rosor. Inte alls konstigt om man promenerar en stund genom den vackra och oerhört pittoreska stadskärnan där medeltiden lyser igenom mest överallt. Ett bra sätt att uppleva ringmuren är att helt enkelt ta apostlahästarna runt om hela klabbet.

Muren är 3,4 km lång och det finns bra promenadstråk (på vissa ställen mer som stigar) längs hela muren, så det blir en bra utflykt. Dessutom finns det informativa skyltar med jämna mellanrum, vilket gör det hela till en liten historielektion. Men då måste man orka läsa förstås. Fokus är givetvis på ringmuren från 1200-talet men man snappar även upp andra intressanta historiska detaljer, såsom exempelvis att det finns hela 17 kyrkoruiner innanför muren. Muren restes som en ”tull- och beskattningsmur” men då Hansan på 1280-talet beslöt att handel bara fick bedrivas i stöder fick man bråttom att förstärka muren till en försvarsmur. Och den var högst inåt land, det var nämligen där fienden fanns. Bönderna på den gotländska landsbygden var nämligen ordentligt förbannade då de inte längre fick göra affärer som de gjort i hundratals år. Mycket riktigt utbröt ett inbördeskrig på Gotland 1288 mellan Visby och landsbygd. Visby vann.

Många svenska städer med självaktning har guidade stadsrundturer. Visby är givetvis inget undantag. Här är det Gotlands Museum som står för fiolerna och har de turer med flera olika tema, så man kan välja efter intresse. Idag valde vi att gå turen som heter ”Ringmur, rosor och ruiner”. Under 1,5 timme fick vi veta det mesta som är värt att veta om det medeltida Visby av en mycket kunnig och vältalig arkeolog som dessutom hade en underbar dialekt. Vi lärde oss massvis och det mest häpnadsväckande i mina öron var att Valdemar Atterdags brandskattningen av Visby 1361 troligen aldrig ägt rum trots vad den berömda målningen visar och trots vad man fick lära sig i skolan. Visst kom han till Gotland och visst blev det ett vedervärdigt blodbad där runt 2000 gotlänningar fick sätta livet till. Men själva brandskattningen som visas på Hellqvists välkända tavla där Valdemar tvingar Visby-borna att fylla tre stora ekfat med rikedomar är troligen ren historieförfalskning. Man tror idag att detta är en ren lögn som medvetet spreds av svenska kronan då Gotland skulle försvenskas i mitten på 1600-talet, dvs 300 år efter Valdemars invasion av Gotland. Som om det skulle behövas då 2000 stupade till följd av Valdemars invasion. Vår guide drog intressanta paralleller till den historieförfalskning som sker i våra dagar, exempelvis av förintelseförnekarna.

Vi avslutade dagen med historieförfalskning i mindre skala, nämligen med ett besök i Lummelundagrottan. I många år tog nämligen en känd grottforskare i Stockholm (jag har redan förträngt hans namn) äran av att ha hittat vägen in i grottan, när det i själva verket var tre 14-åriga pojkar som stod för den våghalsiga bedriften. Våghalsiga med bred marginal över gränsen till dumdristiga. Det kändes betydligt tryggare att gå in i grottan idag än vad det kan ha känts för dem då de i ljuset av stearinljus kravlade sig in genom små trånga hål och skrevor.

Fina dagar på Gotland

Vi har haft ett par bra dagar här på Gotland med samma typ av upplägg. Nämligen lite vandring på förmiddagen innan matsäck inmundigas, sen har vi tillbringat eftermiddagen med sol och bad.

Igår styrde vi kosan mot Fårö, som ligger som Gotlands utpost mot nordost. Det känns som att Fårö har Gotlands natur i kubik. Lite kargare, lite mer vindpinat. Men mycket vackert. Vi började med att utforska Langhammar raukområde. Området består av ett 50-tal raukar varav de högsta når 8 m. Många menar att Langhammar är ett av Gotlands vackraste. Nu har vi inte sett så många av områdena, men visst är Langhammar storslaget.

Vi valde att hoppa vidare på stenarna norrut längs kusten och njuta av vyerna och havsfåglarnas sällskap.

Gårdagens val av badplats blev Norsta Auren, som i princip är så långt åt nordost man kan komma på Gotland. Stranden är lång och fin. Och trots att det var söndag igår var där inte alls mycket folk. Kanske för att den ligger såpass avlägset.

Idag körde vi också norrut, men stannade på Gotlands fastland. Vi hade blivit tipsade om att gå klintleden i naturreservatet Hall-Hangvar. Vi utgick från Svarthäll och gick norrut till Häftingsklint, där vi innan vi vände tillbaka fikade med en underbar utsikt.

Området är inte ett av de mer välkända på Gotland men det var en fantastiskt trevlig tur. Leden går längs den upp emot 30 m höga klinten, med vindpinad blandskog på den östra sida och stupen ner mot havet på den västra.

Blå Lagunen blev dagens val av badplats. Det är ett stort gammalt kalkbrott, vilket ger vattnet en väldigt typisk färg som närmast kan liknas vid turkosblått. Då det är ett kalkbrott finns det höga branta kanter, vilket givetvis inbjuder till hopp.

Ekstakusten

Nypotatis, sill och jordgubbar är som tur är inte heller på Gotland en ovanlig företeelse på Midsommar. Så det var inga som helst problem att fixa till en traditionell midsommarmiddag när vi väl kommit på plats i vår lilla stuga. Dessutom kunde den intas på uteplatsen med havsutsikt. Sämre kan man verkligen ha det! 

Vår stuga ligger i en stugby i Gustavsvik, strax norr om Visby. Området verkar lugnt och fridfullt och till och med på midsommarafton tystnade det tidigt. Stugan är liten men ganska fräsch och har allt vi behöver.

När vi dukade ut frukosten i morse började det stänka så smått, så det var bara att bära in pinalerna igen. Under frukosten konstaterade vi att väderprognosen såg bäst ut på västkusten, så vi bestämde oss för att köra söderut längs kusten. Sikten var inställt på Ekstakusten. Vi parkerade i den södra änden av den smala kustremsan och började vandringen norrut med Stora och Lilla Karlsö som sällskap en bit ut i havet. Allt eftersom vi vandrade sprack molntäcket upp att mer och till slut blev det en riktigt fin första dag på vår roadtrip. Ekstakusten är karg, full med klappersten och blåeld. Verkligen vackert, speciellt när de nästan vita stenarna smeks av varma solstrålar 

Den yngre generationen av detta resesällskap tycker med jämna mellanrum att deras föräldrar är ena riktiga fossiler, men idag blev det uppenbart att vi är ingenting jämfört med de riktiga fossilerna.

Here we go again!!!

Då är vi på väg igen. Dags att skaka liv i bloggen igen. Bloggen har legat i avgrundsdjup träda sedan hösten 2017, så jag kan inte bara skylla på det där förbannade viruset. Inte heller på att vi slutade resa under de 2,5 år som hann passera mellan förra inlägget och utbrottet av Covid-19. Tvärtom reste vi nämligen på precis som vanligt fram tills världen tvingades stänga ner. Bland annat ett par turer till Bungalowtanten i Thailand, Grekland, Spanien några gånger och Cypern. Den högst påtagliga bristen på blogginlägg beror istället på allvarlig avsaknad av inspiration. Att jag dessutom inte kom riktigt överens med Blogger (den plattform vi har bloggen på) hjälpte inte alls.

Men nu ska vi inte gräva ner oss i gammal skåpmat utan titta framåt och vad tittar vi då på? Jo, det som vi har framför oss är en roadtrip genom vårt avlånga land. Vi ska ta oss från våra vanliga jaktmarker i de sydligaste delarna av Sverige ända upp till Kiruna och hem igen. Vi börjar med ett stopp på Gotland och sedan följer vi kusten norrut med flera stopp. När vi väl sett midnattssolen och annat kul i norr vänder vi hemåt igen, men då tar vi istället en rutt genom inlandet. Även på vägen söderut har vi flera intressanta stopp inplanerade. 

Fokus under vår roadtrip är att få uppleva mycket av den natur Sverige har att erbjuda. Vi tänker vandra mycket, men ska även försöka få till lite paddling (kanske havskajak?) och cykling. Detta och mycket annat hoppas vi få uppleva under de sex veckor vi planerar att vara iväg.

I skrivande stund sitter vi på en Corona-anpassade färja som med i runda slängar 20 knop närmar sig Visby. Innan jag avslutar denna nystart på bloggen kan jag lugnt konstatera att en ordinär Thailand-packning med ett par badbrallor, handduk, några shorts och t-shirts inte räcker långt när man styr skutan mot Norrland…

Välkomna att hänga med oss här på vår tur genom Sverige!

Punkare...

Dunk! Pssssss...

Punka, och det var ingen pyspunka heller. Man skulle kunna föna håret i luftflödet från vänster framdäck. Det gäller även de som är begåvade med mer hår än jag.

Jaha... bara till att kavla upp ärmarna på min kortärmade pikétröja och sätta igång. Det fanns ett reservhjulet och det var åtminstone inte av allra sämsta kvalité (även om jag helst inte kör några längre sträckor med det). Fram med fälgkors och domkraft, om den klena lilla saken nu kan kallas för domkraft. Då upptäcker jag att nån idiot satt fast däcksidorna med buntband. De är svåra att avlägsna då det vassaste man får ta med sig i handbagaget är framtänderna. Jaha igen...

Tilda börjar gå mot en cypriotisk fåraherde som vi passerade nyss för att fråga efter en kniv. Samtidigt börjar jag fila på buntbanden med resterna av en krossade flaska som jag hittar i vägkanten. Det sista buntbandet går av ungefär i samma sekund som Tilda återvänder med en kniv. Ett attans massa varv på den så kallade domkraften senare sitter reservhjulet på plats.

Den cypriotiske fåraherden visade sig prata riktigt bra engelska och har dessutom en kompis som fixar däck (vad är oddset för det?), men först måste vi äta lunch. Med 3,5 hjul pressar vi vår stackars fiesta ytterligare några kilometer upp för berget till vårt mål för dagen; Pissouri by. Där belönas vi med ytterligare en fantastisk lunch och hänförande utsikt.

När vi njutit färdigt är det dags att ta tag i vårt punkterade däck. Tillbaka till vår kompis fåraherden och efter ett översvallande mottagande på fårgården ringer Sokrates (jo, vår nya kompis heter faktiskt så!) sin kompis däckfixaren. Sokrates gård ligger uppe på en kulle så han kan till och peka ut vilket hus vi ska till. Vi kör dit och mycket riktigt finns där ett gammalt skraltigt garage med däck i. När vi inspekterar hjulet lite närmre ser vi att det inte alls är punkterat utan istället är det fälgen som fått sig en ordentlig smäll. Det läcker alltså ut mellan däck och fälg. Men vår däckfixare kan råda bot och ur verktygslådan trollar han fram en slägga som han bearbetar fälgen med. 10 slag med släggan och 5 Euro senare har vi ett hjul som håller luften. Förhoppningsvis ändan tills vi lämnat tillbaka bilen...

Cypern

Äntligen på resande fot igen. Denna gång är vi på Cypern, vilket faktiskt är ett resmål som gått helt under radarn för oss. Jag har aldrig varit här tidigare, medan min bättre hälft varit här en gång i... hrm... sin ungdom.

På Cypern ligger flesta större turistorter i den sydöstra delen. Alltså åkte vi åt andra hållet. Närmre bestämt till Pissouri som ligger på sydkusten, cirka en timme med bil väster om Larnaca. Egentligen är Pissouri en liten bergsby. Där bor vi inte. Men vid havet nedanför ligger liten bukt som kallas Pissouri Bay och ärligt talat bor vi knappt där heller. Utan precis utanför på en liten lantgård. Hur mysigt som helst och utsikten från balkongen är det inget större fel på.

De första intrycken av Cypern och Pissouri är mycket positiva. Allt känns ganska småskaligt och genuint. Bebyggelsen är trevlig med mindre hus i material som smälter in fint i den omgivande naturen. Sandsten alltså... Landskapet är kulligt och bryts av med mindre vinodlingar.

Vattnet ser fint ut (vi har inte testat ännu), men stranden är i stenigaste och grusigaste laget för oss, men man kan inte få allt.

Längs stranden ligger en handfull restauranger och vårt första besök lovade mycket gott. Det blev en väldigt god kleftiko (långkokt lamm) för min del.

Men bästa av allt är nog klimatet. Trots att det med cypriotiska mått mätt var en halvtaskig väderupplevelse igår, är vi nöjda. 23 grader och växlade molnighet klagar vi inte på. Tillräckligt varmt för barnen skulle ta ett långt bad i poolen. Och dessutom fixa simborgarmärket. Bra jobbat!

Game over

Allt har ett slut. Så även vår semesterresa, så efter knappt åtta veckor i Thailand säger vi tack och adjö för denna gång. Nu återstår bara en natt och ett förmiddagsdopp innan vi påbörjar resan hemåt. 

Vid middagen i kväll, medan fullmånen sakta reste sig ur havet, frågade vi barnen vad som varit bäst under resan. Leka med kusinerna, bada, leka på stranden, äta glass och läsa hamnade högst på listan. För oss vuxna är det nog den totala avkopplingen som är den största behållningen (speciellt här i Na Dan) tillsammans med maten. 

Eftersom resan i det närmaste är slut är det också dags att summera våra oerhört prestigefylld spelturneringar. Vi har alltid ett batteri av spel med oss och oftast har vi två speltillfällen per dag. Först är det innan lunch då solen är för stark för att vara på stranden och sedan efter duschen men innan middagen på kvällen.

Vidar piskar allt som oftast skiten ur oss i Memory och börjar dessutom bli en riktig fena på "svälta räv", vilket de vuxna i sällskapet tycker är ett mindre intressant spel för att uttrycka sig milt. Vi börjar också introducera de större barnen i lite mer avancerade kortspel som plump, sjuan och skitgubbe. Men favoriten är fortfarande Fia med knuff följt av Uno så det är turneringarna i dessa spel som nu avslutats. I våra turneringar är det bara seger som räknas, hedervärda andraplatser är vi inte intresserade av. Att komma två är att vara första förlorare...

I eftermiddags hade vi en oerhört rafflande uppgörelse i Fia. Algot ledde med en vinst över undertecknad så jag var piskad att vinna för att dela segern i turneringen. Övriga deltagare var för långt efter. Frun i huset (bungalowen) lyckades hålla sig neutral, men var Svantes sympatier låg var det ingen större tvekan om. Trots detta lyckades jag ta mina fyra pjäser först runt banan och in i boet, men sen tog det stopp. Medan jag stod och hackade för att få ut min sista pjäs med en etta passerade Matilda mig och därmed var det avgjort. Så efter 38 rundor Fia avgick Algot välförtjänt med segern efter att ha vunnit 12 gånger. Jag får trösta mig med att jag gick segrande ur Uno-turneringen...

Så för att summera kan man lugnt påstå att vi verkligen gillar Thailand, denna resa var inget undantag och jag är helt säker på att vi kommer att komma tillbaka. Kanske redan nästa år.